Vi betalar inte. Det borde vara medborgarnas raka besked till kommissionens ordförande Romano Prodi efter förslaget till långtidsbudget 2006-2013 som innebär en ökning från dagens 900 miljarder kronor till 1 300 miljarder 2013. Hur stor budgeten faktiskt blir avgörs i förestående triangelförhandlingar mellan kommissionen, de ”närande” och de ”tärande” medlemsstaterna. Parlamentet ska också säga sitt. Redan nu vet vi dock med säkerhet att budgeten blir för stor.
Tidigare års budgetbråk är inget mot det som är att vänta. Frusna relationer mellan kommissionen och rådet, konflikten om stabilitetspakten, liksom oenigheten om EU-konstitutionen borgar för ordkrig. Sverige och fem andra nettobidragsgivare har redan krävt ett tak på en procent av EU-ländernas totala bruttonationalinkomst. Nettobidragstagarna säger nej till taket med hänvisning till att det kräver en omfördelning från nuvarande medlemmar till nya. De nya medlemmarna trivs.
Kommissionens svar är att medlemsstaterna måste betala för sina
beställningar. Medlemsstaterna tenderar att vilja springa från notan med underfinansiering och låg effektivitet som följd. Vilja men inte betala är en politisk naturlag som inte kan upphävas, bara motverkas. Därför borde egentligen långtidsbudgeten utarbetas i perspektiv av den nya EU-konstitutionen. En koppling skulle kunna tydliggöra vilka verksamheter som inte behövs alls eller som gör sig bäst på nationell nivå. Att upphöra med parlamentets flyttkarusell mellan Bryssel och Strasbourg borde vara en självklarhet.
De stora procentuella ökningarna i kommissionens förslag återfinns inom angelägna områden som till exempel gränsskydd och förebyggande av konflikter. I euro och cent är det dock andra budgetposter som drar. Merparten faller på två bidragsposter.
Jordbruksbidraget utgör hälften av EU:s budget men ökar inte nämnvärt, till skillnad från bidrag till strukturfonden som ökar rejält till följd av östutvidgningen.
Visst får vi gladare EU-bönder med jordbruksstödet, men det gör alla andra ledsna.
Europas skattebetalare får punga ut med dyra pengar för en subventionsordning som inte gynnar livsmedelskvaliten, men leder till högre priser för konsumenterna. Att det dessutom utestänger exportörer i fattiga länder från våra marknader kan inte uppvägas av ett illa fungerande bistånd.
Strukturfonderna är också skattemedel som används på ett improduktivt sätt. Bäst vore att avveckla dem, men ett minimikrav är att de i enlighet med regelverket omdirigeras till de nya medlemmarna - trots att det skapar bidragsabstinens i nygamla som till exempel Spanien.
EU behöver en försvarlig budget för att klara sina angelägna uppgifter, men inte den som nu har föreslagits. Kommissionens budskap är att vi måste stå för notan. Svaret bör bli: Vi betalar inte.
