När radioprogrammet All Songs Considered utsåg decenniets bästa låtar valde en kritiker att ta med popsången Breakaway av American Idol-vinnaren Kelly Clarkson. Stämningen blev lite tryckt i studion. Vad gjorde en tuperad, tugggummituggande talangtävlingstoka i sällskap med Sigur Rós, Radiohead och Amy Winehouse?
Valet av Clarkson tycktes befinna sig någonstans mellan coolt och korkat. Ibland tycktes hon medvetet utmana bilden av sig själv som tvålflingeprodukt. Samtidigt cementerade hon just den bilden med deltagande i Tonårshäxan Sabrina, töntfilmen From Justin to Kelly och duetter med countryns dansbandsaktigaste aktörer.
Fattade hon ingenting? Eller såg hon något de fina kritikerna missade?
Gåtan som söker sin lösning gäller alltså huruvida Clarkson är äkta – om hennes uttryck drivs av sann, konstnärlig känsla. För att bestå provet gäller att hon äger en särskild förnimmelse, har ett eget begreppsschema. Att hon är konstnären som går in på NK i julruschen och plågas av något andra inte ser; att hon ser människor möta människor och förnimmer spänningsfält andra inte anar.
Jag tror att det är en falsk utgångspunkt. Jag tror att alla människor, eller åtminstone väldigt många, ser, känner och anar i fenomenen sådant som vill spränga – eller lägger ett tryck över – bröstet. Vad som skiljer ut konstnären är att hon av olika skäl förmår uttrycka detta inre.
Konstnärens egenart består då istället i att hon äger ett särskilt uttryck. Talang och träning hjälper henne att urskilja toner och nyanser. Att skriva på helspänn ger ökad medvetenhet om språkets tonalitet och rytm. Men i strikt bemärkelse skiljer det inte ut henne från den duktige snickaren eller vinsmakaren. Sådan är också den historiska bestämningen av konsten. Ordet förstods som ”färdighet”, att associera med ”läkekonst” eller ”smideskonst”. I grekiskan stod ”techně” för konst i just den bemärkelsen och kom att ge upphov till vårt ”teknik”. Om man betraktar konstnären på det viset får det, tror jag, konsekvenser för hur konst och konstnärer bör bedömas och bemötas.
Vi bör känna större respekt för det goda konstverket. Det representerar inte i första hand en inre känsla, vilket vore banalt, utan ett kunnande, en förmåga att representera sådant många uppfattar men inte kan uttrycka. Människor som hänger ut sitt inre liv och gör anspråk på att kallas konstnärer, men saknar förmågan att ge det en meningsfull form, gör egentligen något som alla kan, men som majoriteten väljer bort. Hon kan kräva medkänsla, men knappast beundran.
För det andra faller den syn på konstnären som västvärlden levt med i sekler: att han till följd av klarsyn (eller egensyn) lever i ett utanförskap som ger ångest. Alla är ensamma. Frågan om varför konstnären väljer sin bana besvaras inte med att hon är sålunda tvingad (av inre demoner). Istället är konstnärens särskiljande psykologiska egenskap det personliga modet: hon vågade välja den vägen.
Några säger att det också handlar om ett övermått av bekräftelsebegär. Det tycker jag man ser hos många människor som inte alls kan kallas konstnärliga. Det är inget speciellt.
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut. rolandpm@gmail.com
