Naomi Klein lanserade i Chockdoktrinen teorin att regeringar utnyttjar kriser för att införa nyliberal politik. Mycket talar för att världens regerings­chefer och finansministrar inte läste den så noga. De använder den i vilket fall inte som manual.

Igår presenterade EU-kommissionen sitt förslag på stimulanspaket. ”Vi erbjuder en verktygslåda som medlemsstaterna kan använda”, sade ordförande José Manuel Barroso. Där finns tillfälligt sänkt moms i vissa branscher, såsom byggsektorn. Vidare vill man möjliggöra subventionerade lån till bilbranschen för utveckling av miljövänligare fordon, något medlemsstaterna sedan förväntas uppmuntra med sänkt skatt på miljöbilar.

1,2 procent av BNP bör de enskilda staterna satsa på stimulanser, menar man. EU och Europeiska investeringsbanken ska lägga ytterligare 30 miljarder euro, om nu medlemsländerna kan enas.

Poängen med EU är kraften i gemensam aktion. Lilla Sverige kan inte ensamt påverka mycket i en global kris. Nackdelen är att EU inte är särskilt bra på att skilja mellan kriser man kan avhjälpa och kriser man bara kan förlänga lidandet av.

Fredrik Reinfeldt och hans finansminister har fått mycket kritik de senaste veckorna. Knappast ett enda särintresse har underlåtit att anklaga rege­ringen för passivitet i kristider, för att i nästa ­andetag föreslå enorma samhällsutgifter inom just det egna favoritområdet. För ett par dagar sedan ville en professor i Göteborg att staten skulle ta över Volvo. Och nyss ville Skanska att miljonprogramsområdena skulle rustas upp – av Skanska, får man förmoda. Visst ska man lyssna på vad olika branscher och intressen vill. Men det kommer alltid att jäsa bland bagarna. Regeringen måste balansera dessa intressen mot varandra samtidigt som man balanserar värdet av ett stimulanspaket på kort sikt mot de långsiktiga konsekvenserna.

Det gäller att välja rätt. Exempelvis har det varit nödvändigt för staterna att gå in och säkra bank­väsendenas låne- och betalningssystem, ungefär som nu skett i flera länder, ofta efter svensk modell. Där gäller det nämligen grundbultarna i hela det kapitalistiska systemet. De svenska bankerna är fortsatt stabila, konstaterade Riksbanken igår. Gott. Sverige bör kunna klara själva finanskrisen.

Konjunkturkrisen är dock ett monster av annan art. Visst kan man lindra plågorna av en lågkonjunktur. Infrastrukturprojekt kan tidigareläggas. Pålagor kan slopas. Däremot kan man inte ha som strategi att rädda jobben genom att ge konstgjord andning åt vissa branscher. ”Man skulle i värsta fall kunna fastna i en industristödspolitik av samma slag som på 1970-talet”, för att tala med professor Lars Calmfors (DN 25/11).

Sverige bör överväga att instämma med EU-kommissionen när det gäller exempelvis sänkta skatter (varför bara tillfälligt?), men vara mycket återhållsam när det gäller krisstöd till enskilda ­näringar.

Samtidigt kan det inte skada att förklara skillnaderna mellan detta och hur oppositionen skulle ha gjort. Men å andra sidan, varför det? De är ju fortfarande inte överens om ekonomiska fundamenta.

I dag besöker två av dem Norrköping för att åka spårvagn. Ohly lämnas hemma trots att det är han som är konduktör. Det känns som att det är en kris lagom stor för denna trio att hantera.