En vetenskaplig artikel om utomjordisk intelligens fick stor uppmärksamhet förra veckan. Studien handlar om huruvida kontakt med utomjordingar skulle vara till fördel eller nackdel för mänskligheten. Artikeln, publicerad i Acta Astronautica, beskrevs initialt felaktigt som en rapport från USA:s federala myndighet för rymdfart, Nasa, vilket ökade intresset för den.
Paradnumret i mediernas rapportering var ett scenario på temat att snälla utomjordingar med ekologistisk etik, ändå kunde tänkas vilja utrota mänskligheten, för att rädda vår planet från utsläpp av växthusgaser. Samtidigt hävdades att det handlade om en ”fullt seriös forskningsartikel”.
Artikeln i Acta Astronautica går metodiskt igenom olika scenarier och har massor av källhänvisningar. Ändå finns det inga tankar i den, som den som läser science fiction-romaner eller ser på sådan film, inte redan har stött på, i mer underhållande och tankeväckande form.
Jag tänker på klassiker som Arthur C Clarkes 2001 – A Space Odyssey, Randevous with Rama eller Childhood’s End. Men också nyare verk som Peter F Hamiltons Pandora´s Star eller Robert J Sawyers Rollback och Calculating God. Och mycket riktigt, åtskilliga av rapportens källhänvisningar refererar till science fiction-romaner eller filmer och tv-serier som Independence Day, District 9, Contact, K-PAX och Star Trek.
Scenarierna som diskuteras är också välkända från litteraturen och filmen. Enligt rapporten kan utomjordingarna antingen vara välvilligt inställda eller så kan de vara likgiltiga eller fientliga. Alltså scenarier som i stort vem som helst som ägnar några minuter åt alternativen kan tänka ut.
Rapporten bekräftar därmed ett fenomen som återkommer i många olika sammanhang. Det mesta som tänks ut och systematiseras på ett vetenskapligt sätt angående sociala, filosofiska och psykologiska förhållanden, har många gånger tidigare behandlats inom litteratur och konst, och ofta på ett mer intressant och mångsidigt sätt.
Varför skrivs då studier av detta slag som inte tillför mer insikter än vad som redan förmedlats av filmen eller litteraturen?
Just den aktuella artikelns författare bedyrar att de utfört studien på fritiden och utan att någon beställt den. I andra sammanhang kan drivkrafterna bakom intetsägande forskningsrapporter vara banalare än så.
I Michael Crichtons roman Sphere från 1987, plockas psykologen Norman Johnson (som spelas av Dustin Hoffman i den träiga filmversionen) upp av Nationella säkerhetsrådet i USA, för att analysera ett okänt föremål som upptäckts på havsbotten. Johnson har för många år sedan skrivit en rapport på beställning av Nasa, och rekommenderat att han själv och några andra forskare bör ingå i ett team vid en första kontakt med utomjordingar.
Johnson tror inte sina öron. Han har aldrig menat allvar, utan skrivit rapporten eftersom han haft det ekonomiskt knackigt under en period: ”Ni följde mina rekommendationer, tänkte Norman med en tilltagande känsla av magknip. Jesus, jag skulle ju bara betala av mitt hus.”
Thomas Gür är företagare och fri skribent.
