Det blir glesare mellan korsen i tidningarnas dödsannonser. Istället ser man liljekonvaljer, svällande segel, fyrbenta jaktkamrater och, någon gång, en socialdemokratisk ros. Men jag har ännu inte råkat på en folkpartistisk blåklint eller en kristdemokratisk vitsippa.
För några år sedan var jag med vid en diskussion där Tove Lifvendahl lade på en OH-bild med en skiss till sin egen dödsannons, som hade ett moderat-M där korset, segelbåten eller S-rosen annars skulle ha varit. Makabert och effektivt. Den underliga känslan som spred sig bland seminariedeltagarna tog hem hennes poäng: Nej, så där ser inte en borgerlig övertygelse ut.
Långt ifrån alla socialdemokrater tar avsked av jordelivet med partisymbolen som sista hälsning, men bruket signalerar något om borgerlighet och socialism som har med ett förhållningssätt till politiken att göra. Att ha ett engagemang är en sak, att leva sitt liv i en ”rörelse” är en annan.
I medgångstider är identifikationen – Lojaliteten, som Kjell Espmark kallade sin roman – en mäktig kraft. I tider av strömkantring och omprövning blir det tvärtom. Jag avundas inte den socialdemokratiska kriskommissionen som tillsattes i veckan. Om den ska få framgång måste den komma till en slutsats som blir hjärtskärande för kärntrupperna: Partiets grundproblem består i att man når ut med sitt budskap och att allt färre väljare uppskattar vad de får höra.
Den naturliga impulsen efter valnederlag tycks inte vara att öppna fönstren utan att vända sig inåt och bakåt. I memoarboken A Journey, ytterst läsvärd trots och tack vare sin märkliga prosa, berättar Tony Blair hur Margaret Thatchers framgångar först drev Labour att bli ännu mer vänster, än mer stats- och fackförbundskramande. Runt omkring partiet hade ett nytt England börjat ta form, där människor fick det bättre, kände sig säkrare och självständigare och satte allt större värde på valfrihet och individuella möjligheter, men partiet ville inte se dem. Man satt fast i en bild av människor i allmänhet som hjälplösa och svaga med en ingripande statsmakt som främsta dröm.
Blair skriver: ”Alla progressiva rörelser måste vara på sin vakt mot sin egen framgång. Framstegen som de åstadkommer förändrar samhället i vilket de verkar, och de måste i sin tur återuppfinna sig själva för att hålla jämna steg, annars blir de tomma ekon av en röst som en gång var hög och stark, och som fortfarande genljuder, men med ringa verkan. I takt med att deras betydelse minskar, blir deras allt färre anhängare allt gällare, alltmer angelägna att skydda sitt eget krympande utrymme än att förstå att tidens röst har förändrats och att de måste lyssna innan de talar.”
Det är förstås mycket mer än ”progressiva rörelser” som ändrar samhället till det bättre, men Blair har en poäng. Den som vill lyckas i politiken måste leva i sin tid.
Valet visar att S kommit i otakt med det växande Sverige: Enligt SVT:s vallokalsundersökning röstade bara 22 procent av de förvärvsarbetande på partiet, och Moderaterna är numera större än S i 10 av landets 29 valkretsar, och det handlar i hög grad om det Sverige dit människor flyttar och där det skapas nya företag och jobb. Bryter man verkligen denna utveckling med hjälp av en kriskommission där det ingår flera profiler ur partivänstern?
Blairs politiska ambition var att Labour skulle bli attraktivt även för dem som var på väg in i medelklassen. Tidigare hade framgång och torysympatier varit två sidor av samma mynt; New Labour gick ut på att ändra på det och blev ytterst lyckosamt som projekt. Man kan värdera premiärministern Blair på radikalt olika sätt, men partiledaren Blair var en odiskutabel succé. I Sverige har S just gått till val på rakt motsatt strategi: Man har inget gott att säga om enskilda människor som anstränger sig för att få det bättre och lyckas – och valmanifestets satsningar riktades ensidigt till kommuner och socialförsäkringar, medan inkomstskatten för löntagare skulle höjas, marginalskatten skärpas och rut-avdraget tas bort. Partiet anklagar regelmässigt vanliga löntagare för att vara privilegierade och ”rika”.
Blairs bok tar upp hur oerhört svårt det är för ett parti att bryta upp från sin invanda kurs och inte minst vilket ledarskap som krävdes. Hade han valt att ”lyssna till rörelsen” hade Labour varit i opposition hela vägen fram till idag.
Att Fredrik Reinfeldt visste vad han ville och var beredd att ta täten är en viktig förklaring till att han lyckades så snabbt med den självrannsakan som tog Labour (och senare Tories) så lång tid och nu artar sig till en utdragen prövning för S. Men det handlar också om att Reinfeldt leder en annan sorts parti. Ibland kan man beklaga att M-stämmor är som bolagsstämmor, där ägarna inte lägger sig i vad styrelse och vd har för sig så längre kursen stiger. Det kan bli lite torftigt. Men när man snabbt behöver ställa om har det sina poänger att medlemmarna inte ser sitt parti som en rörelse och tar hand om de existentiella frågorna i andra sammanhang.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
