En seglivad myt, inte sällan odlad av vänstern, är att näringsliv och kapitalister är marknadsekonomins bästa vänner. Så är det knappast alltid.

Ett exempel kom i mitten av veckan, då den franska staten lovade den krisande biltillverkaren Peugeot ett räddningspaket på många sköna miljarder. Peugeot blev därmed ett i raden av företag att grusa en av marknadsekonomins viktigaste mekanismer – att företag som fungerar dåligt, hur mycket det än smärtar, faktiskt tillåts gå under. Som Saab.

Det är särskilt viktigt i en krisande bransch som den europeiska bilindustrin. Peugeot har inte börjat gå dåligt plötsligt. Branschen har präglats av stora problem i många år. Man fortsätter att tillverka bilar på löpande band trots att kunderna inte är tillräckligt många, och väljer andra märken.

I ett sådant läge borde företagen pressas till förändring. De som inte klarar omställningen måste få gå i konkurs, så att arbetskraften och företagets resurser kan hamna där de gör störst nytta. Processen brukar kallas ”kreativ förstörelse”, eftersom den ”förstörelse” som sker när företag går under leder till att nya och bättre kommer till.

Dåligt fungerande företag som måste ha statsbidrag för att överleva kan å andra sidan skjuta smärtsamma men nödvändiga omstruktureringar framför sig. Så skapas ett djupt osunt näringsklimat.

Samma princip gäller för banker, och det är särskilt viktigt att minnas i en tid då bankunion och räddningspaket diskuteras och administreras på EU-nivå. Det gav EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) en viktig påminnelse om häromdagen i en debattartikel i Dagens Industri (24/10). Hökmark är Europaparlamentets rapportör för EU:s nya banklagstiftning. Han stöder kommissionens förslag men kräver mer.

Visst ska vinster tilldelas bankernas ägare, skriver Hökmark, men det måste också gälla förluster. Tillfällig nationalisering för att rädda banker kan behövas som en sista utväg i djupa kriser.

Det ska kunna ske först när ägarna redan förlorat sitt kapital – alltså, tagit konsekvenserna av det egna agerandet, föreslår Hökmark i sin rapport till parlamentet. Systemviktiga banker ska räddas, men mindre banker måste tillåtas gå i konkurs.

I en tid då stater räddar banker till höger och vänster är det en viktig läxa. Ägare till banker som räddas med hjälp av skattepengar, efter att ha försatt sig själva i kris genom alltför vidlyftigt risktagande, har få skäl att inte upprepa samma beteende.

De potentiella vinsterna är stora, samtidigt som bankerna kan vila tryggt i vetskapen om att staten kommer att skjuta till om läget blir alltför allvarligt. Det skickar samma signal till andra aktörer på finansmarknaden.

En av EU:s viktigaste utmaningar nu är att rädda systemviktiga banker utan att främja det farliga riskbeteendet. Lyckas man inte är nya kriser dömda att uppstå.