Ett magiskt ord fick lösa S-kongressens problem med vinst i vården: Kvalitet. Många kongressombud ogillar företagsamhet i välfärdstjänsterna och att ägare kan få avkastning på sin investering. Partiledningen, å sin sida, vill bort från bilden av S som monopolkramare och motståndare till valfrihet. Sådant går inte hem bland storstädernas hett eftertraktade medelklassväljare.
Det slutade alltså i en kompromiss. Socialdemokratisk välfärdspolitik ska innebära mycket höga kvalitetskrav. Lever företag upp till dessa och det ändå blir vinst så är det OK med utdelning till ägarna.
Partiledningen får sitt: Det ska få finnas välfärdsföretag. Partivänstern får också sitt: För dem är det underförstått i kvalitetsformuleringen att kraven ska sättas så högt att det inte kan bli några nämnvärda vinster kvar att dela ut. Bägge sidor har också beskrivit kompromissen som en seger.
Jag undrar om något av lägren har tänkt bortom själva formuleringen, för vad skulle hända ifall policyn blev verklighet? Jo, det blir katastrof för den offentliga sektorn.
Vinstmotståndarna tycks tro att privata välfärdsföretag tjänar pengar på att dumpa kvaliteten. Det vore naivt att tro att sådant aldrig händer, men på det stora hela är det tvärtom.
Privatföretagen tjänar pengar genom att locka brukare med högre kvalitet. År efter år visar mätningarna från Svenskt kvalitetsindex att både patienter och anställda är mer nöjda med privat än offentlig sjukvård, och i årets lärarmätning är nöjdheten ”signifikant högre bland lärare som arbetar på privatskolor jämfört med anställda på kommunala skolor”. Söktrycket på friskolor antyder inte precis något allmänt missnöje bland elever och föräldrar.
Höjda kvalitetskrav måste gälla lika för verksamhet i privat och offentlig regi. Men de skulle utlösa kris inom det offentliga långt innan vinstmöjligheterna för företagen torkat in.
