Problemet är inte välfärdsföretagen, eller för den delen om sådana går med vinst eller förlust. Det grundläggande problemet är underbemanning och för lite pengar till sektorn där fackförbundet Kommunals medlemmar arbetar. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta Annelie Nordströms besked om förbundets linje i arbetarrörelsens interna uppgörelse om välfärdsföretagande och vinster ( DN Debatt 17/12). Det är en slug strategi.

Genom att vägra vinst eller ej-debatten leder Nordström diskussionen vidare till vad Kommunal definierat som sina huvudsakliga intressefrågor: större anslag till kommuner och landsting, högre löner för medlemmarna och krav på heltid. Det är listigt och skapar tillfälle att såväl externt som inom rörelsen dryfta och lyfta den egna agendan.

Det ger också LO möjlighet att styra undan vinstfrågan och istället utgå från den verklighet som deras medlemmar lever i. Välfärdsföretagen är etablerade, uppskattade och en självklar del av mångas vardag. Såväl som brukare som anställda. Samma vardagsrealism har S (post-Juholt) utgått från när man försökt positionera sig i vinstdebatten.

LO väntar med att uttolka kongressbeslutet om non-profit till efter nyår. Man vill – sannolikt av strategiska skäl – invänta vad det största och av frågan mest berörda förbundet har att säga. I och med rapporten Vägval välfärd låter Annelie Nordström LO-topparna Thorwaldsson och Baudin förstå att det finns smartare sätt att styra välfärdsföretagen än genom ett uttryckligt vinstförbud.

Förutom kraven att 90 procent av personalen ska vara tillsvidareanställd och lika stor andel vara anställd på heltid, ska även antal anställda per vård- eller omsorgsenhet regleras och samtliga anställda ska ha relevant utbildning. (Med tanke på personalbristen är det senare ett näst intill omöjligt krav.)

Tycka vad man vill om orimliga bemanningskrav, som knappast kan infrias, men så långt är allt i enlighet med fackförbundets uppdrag.

Då växlar Nordström istället över till frågan om vad kvalitet är, hur den i lagtext kan definieras och hur myndigheter kan mäta och följa upp.

Och voilà! Uppifrån och ner-perspektivet tar plats igen. Fackföreningsledaren har blivit partigängare och talar om ”återdemokratisering” och medborgarinflytande som äger rum vart fjärde år.

Exakt varför är inte helt uppenbart, men Kommunal vill avskaffa LOV i dess nuvarande form. Nordström förklarade det med att ”det blivit för många alternativ och brukarna kan inte selektera och välja rätt”. Därför vill hon att kommunens makthavare avgör hur många och vilka aktörer som ska tillåtas samt inom vilka områden dessa ska tillåtas verka. Nordström tillade ”och är medborgarna inte nöjda med politikernas selektion kan de ju byta politiker vid nästa val!”

Det låter ofrånkomligen som en betydligt krångligare valmodell än den där brukaren själv direkt väljer eller väljer bort utförare.

Annelie Nordströms förtroende för medlemmarna och deras kompetens är rätt och viktig.

Däremot är hennes blinda tilltro till arbetsgivarsidan, politikerna, svårbegriplig. Varför tror hon att de bättre än medborgarna, eller brukarna själva ska förstå vad kvalitet är eller hur ett passande välfärdsföretag ser ut?