sin vackra bordeauxröda kreation med vackert dekorerad jacka blir Mona Sahlin lika mytomspunnen och tilltalande som ett fint årgångsvin. Som en välförpackad pralin, avslutade SvD:s Erica Treijs beskrivningen av Sahlin på Nobelmiddagen (11/12). Fem på sexgradig skala är ett toppbetyg.
Det politiska modet räcker inte lika långt. Mona Sahlin tog på sig partiledarskapet iförd en kappa av mytomspunnen förnyelse. Det har blivit en del förändring eller snarare anpassning till Alliansen.
I långa stycken har dock förnyelsen fått samma karaktär som när Ica-handlare tog till ny märkning för att sälja köttfärs som redan hade passerat bäst-före-datum.
Inte minst illustreras oförmågan att komma vidare av opinionsmätningarnas återkommande konstaterande att storstädernas väljare ratar Socialdemokraterna. Det är motvind. Och det ska nu Sahlin tillsammans med storstädernas S-toppar råda bot på genom att lansera en storstadspolitik (DN 11/12). Retoriken är av Sahlins inkännande märke med drömmar och människor:
”Många flyttar hit för att förbättra sin liv, här finns större möjligheter till unika livsval – utbudet är större, liksom öppenheten för olika värderingar.”
Men bortom pratet finns inte så mycket. Tjänsteföretagande ska stimuleras med bidrag till personer under 25. Investeringsskydd mot vinster ska införas i tjänsteföretag som verkar i skolor och omsorg. Kommunalskatten ska höjas. Fastighetsskatten ska återinföras för vanliga Stockholmsvillor.
S vill inte längre (om än motvilligt) förbjuda valfrihet i vård, skola och omsorg, men bidrag är fortfarande så mycket bättre än att medborgarna får behålla mer av sina surt förvärvade pengar. ”Bestämma själv” är något som man helst vill reservera för Socialdemokraterna.
Stockholms oppositionsråd Carin Jämtin är en av Sahlins medskribenter. Hon har betonat att S ”inte behöver ett specifikt storstadsprogram” (DN 7/9). Även Veronica Palm, som är ordförande i Stockholms Arbetarekommun, har fått genomslag för sin syn på Stockholm: politiken ska ”funka i Grängesberg, likväl som i Stockholm”.
Men hur skulle det funka? I M-rapporten Fungerar samma politik i Stockholm och Grängesberg? har man undersökt vad det skulle innebära för Stockholmarna: högre kommunalskatt, lägre effektivitet och avskaffad valfrihet i skola och förskola. Stockholm skulle dock ha 32 kommunalt drivna och subventionerade bowlinghallar.
Det skulle också ha inneburit att Socialdemokraterna hade suttit vid makten i 90 år.
Insikten om att Stockholm är centralt för att vinna valet finns. Men det räcker inte med att sminka upp ”Grängesberg” och kalla det för ”Stockholm”. Det blir inte fint årgångsvin som på Nobelmiddagen utan gammalt vin i nya läglar. Så blir det också politik utan storstadspuls.
