En ensidig debatt

urholkar asylsystemet

Ensamkommande barn. Asyl. Utvisning. Migrationsverket. Ord med starka laddningar. På rekordkort tid har Sverige genom den stora asylinvandringen förändrats stort. Att en så genomgripande och omvälvande förändring skakar om, skrämmer och oroar är inte svårt att förstå.

Anställda vid Migrationsverket berättar om missbruk av asylrätten, lögner om namn, ålder, nationalitet och ”asylskäl”; om vägran att komma till sin egen asylutredning, hot och utpressning etc. Det tas sällan, för att inte säga aldrig, upp av traditionella medier. Det är nästan alltid den asylsökandes sida som belyses och ofta utan att journalisten har satt sig in ordentligt i hela ärendet.

Ensamkommande unga har varit på tapeten. Rekordmånga som är – eller säger sig vara – minderåriga har sökt asyl i Sverige det senaste året och antalet ökar. När det gäller ensamkommande unga (en majoritet är pojkar i 17-årsåldern och äldre) envisas medierna med att kalla dem ”barn”. Är de under 18 år är de minderåriga, men en pojke på 17, 18 år är knappast något ”barn”. Det finns de som har både fru och barn i sina hemländer. Och man skulle väl inte kalla en svensk ungdom i den åldern för barn…

Så här berättar en person som jobbar på ett boende ämnat för ensamkommande, asylsökande barn om Migrationsverkets oförmåga att bedöma och bestämma åldern på alla som säger sig vara under 18 år:

Ett stort problem är att majoriteten inte är barn. Regler och rutiner är framtagna för barns bästa, men här delar unga män i 20-årsåldern boende med pojkar som verkligen är barn. Detta är resultatet av att deras åldrar klassificerats godtyckligt av Migrationsverket.

Situationen blir explosiv och konfliktfylld. Här jobbar personal med att ge barn stöd och trygghet medan asylärendet bereds, men tiden går åt till att hantera vuxna mäns missnöje med sin boende situation. Detta var ju inte vad de hade räknat med när de sa att de var minderåriga: att bli placerade i ett gruppboende där televisionen stängs av en viss tid för att ge möjlighet för barn att sova…

Vi börjar nu se en rädsla bland de yngre, de som är under 18 år. Det kommer att hända något där ett barn far illa i en konflikt med en vuxen på dessa boenden, om det inte inträffat redan. Vem bär då skulden?

Det finns också de som kommer ensamma och faktiskt är barn, i 12, 13, 14-årsåldern. De placeras av Migrationsverket hos släktingar och bekanta om de har med sig lappar med namn, adress och telefonnummer till sådana när de kommer.

I Stockholm har socialborgarrådet Ulf Kristersson gjort det rätta och satt ner foten: barnen ska inte skickas till okända människor utan samma regler ska gälla för asylsökande barn som när man placerar svenska barn i familjehem: hemmen ska utredas och konstateras vara lämpliga först.

Det är inte svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Medierna måste börja rapportera korrekt och, framför allt: allsidigt.

Och om vi ska ha respekt för asylsystemet måste också myndigheterna orka följa lagen och inte ducka för sitt ansvar. De som faktiskt har asyl- och skyddsskäl ska ges uppehållstillstånd. Övriga ska snabbt återsändas till sina hemländer.

Merit Wager är översättare och fri skribent. www.meritwager.wordpress.com