En egen röst kan ge många röster
Hårdrocksbandet Lordi hade aldrig vunnit melodifestivalen 2006 om det hade varit som alla andra som stod på scenen. Monstermaskerna och musiken bröt av mot de övriga strömlinjeformade och insmickrande bidragen – och vann förmodligen just därför folkets hjärta. Inte heller Alexander Rybak med sin drömska Fairytale lät som alla andra, och han vann också en rekordseger i Eurovision Song Contest i våras. En egen röst kan ge många röster.
Detta såg vi prov på i det tyska valet förra helgen. Efter fyra år med en ljummen storkoalition i mitten lade nära 15 procent av tyskarna sin röst på ett parti som uttryckligen krävt kraftfulla reformer för att uppnå större individuell frihet och lägre skatter. Det liberala FDP, som i stort sett alla dömt ut på förhand, gjorde sitt bästa val någonsin och det tar nu plats i regeringen för första gången på elva år.
Årets politiska fenomen, Piratpartiet, fick hela 2 procentenheter av rösterna och även den radikala vänstern och de gröna gick kraftigt framåt. Socialdemokraterna imploderade däremot, och även om Angela Merkels CDU håller sig kvar i regeringsställning förlorade partiet röster på att hon varit obenägen att sjunga ut i en lång rad frågor.
Samma mönster gick igen i det svenska valet till Europaparlamentet. Då vann Piratpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet sympatier för sina respektive ideologiska profiler, medan maktpartierna Socialdemokraterna och Moderaterna uppnådde mediokra resultat. De stora partierna är förvisso fortfarande stora, men de är i högsta grad beroende av mindre idépartier både vad gäller möjligheten att bilda regering och riktningen för den förda politiken.
Det blev en svartgul regering i Tyskland med knapp marginal. Bara 60000 röster avgjorde riksdagsvalet här hemma 2006.
Valvinden är jämn just nu, enligt Arne Modig på Novus Opinion som utfört en färsk undersökning på uppdrag av Hallvarsson & Halvarsson. En liten uppgång för ett litet parti kan mycket väl avgöra huruvida Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt blir statsminister efter valet 2010.
Att egen övertygelse, visioner och tydlighet om färdriktningen belönas av en inte obetydlig andel av väljarna ingjuter förhoppningsvis mer mod och frimodighet i de mindre partierna att våga sticka ut och stå på sig inför riksdagsvalet. Det finns en publik som längtar efter alternativ som det svänger om, och som kan ge skjuts i rätt riktning.
Men detta politiska läge är samtidigt ett vågspel. Väljarbeteendet ökar möjligheten för aparta, och ovälkomna, inslag att ta sig in på svensktoppen. Sverigedemokraterna spelar skickligt på strängar om blågul romantik, samtidigt som de sjunger vackert om den svenska modellen. De reaktionära välfärdsnationalisterna kan mycket väl bli Svarte Petter i Sveriges Riksdag om ett år.
Scenariot blir ännu mer obehagligt om de två stora maktpartierna i stabilitetens namn då ”tar ansvar” för landet och bildar en koalition, lik den avgående tyska ministären. För då infaller den stora tystnaden, vilket ger utrymme för monster och andra sagofigurer att ytterligare sätta tonen till valet 2014.
Sofia Nerbrand är chefredaktör för Neo. sofia.nerbrand@magasinetneo.se
