Alliansregeringen får allt oftare frågor om man efter valet 2010 kan tänka sig någon form av samarbete med Sverigedemokraterna, ifall detta parti skulle lyckas ta sig till riksdagen. Frågan ställs ofta på ett insinuant sätt, med hänvisningar till att den borgerliga regeringen i Danmark gjort sig beroende av samarbete med det SD-liknande Dansk folkeparti.
Det är mest statminister Reinfeldt som fått frågan, och han har varit tydligt avvisande: ”Våra fyra partier söker fortsatt majoritetsstöd, tänker inte samarbeta med någon annan, vi tänker samarbeta med varandra”, har han till exempel sagt.
På borgerligt håll ondgör man sig över att Reinfeldt får frågor av detta slag, medan Socialdemokraternas Mona Sahlin slipper frågor om sitt samarbete med ett annat radikalt och extremistiskt parti, Vänsterpartiet. Men det är inget att ondgöra sig över. Varför skulle Sahlin få frågor om något som hon redan öppet har deklarerat, nämligen att hon efter valet 2010 vill bilda regering ihop med det knappt postkommunistiska Vänsterpartiet?
Det finns andra och mer relevanta frågor att ställa till Sahlin. En sådan utgår från att Socialdemokraterna alltid har avvisat tanken på att släppa in Vänsterpartiet, också under dess tidigare beteckningar som Vänsterpartiet kommunisterna eller Sverige kommunistiska parti, i en regering ledd av en socialdemokratisk statsminister. När Socialdemokraterna inte har kunnat bilda majoritetsregering av egen kraft, har de antingen nöjt sig med stöd i riksdagen eller sökt regeringssamarbete med ett borgerligt parti. På vilka grunder har Sahlin gjort en annan bedömning av Vänsterpartiets regeringsfähighet än företrädare som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson?
Det avgörande skälet till att socialdemokratiska statsministrar hittills alltid har stängt dörren för partiet till vänster har varit att man inte velat ge ett demokratiskt icke tillförligt parti inflytande över svensk säkerhets-, försvars- och utrikespolitik, eftersom alla regeringsbeslut fattas kollektivt av samtliga ministrar.
Det kollektiva beslutsfattandet till trots kan det utifrån ett symbolpolitiskt perspektiv ändå vara intressant att fråga Sahlin ifall hon kan tänka sig att Lars Ohly och hans partikamrater, i den regering hon vill leda, är tänkbara för någon av posterna som utrikesminister, biståndsminister, försvarsminister, utrikeshandelsminister eller Europaminister? Kommer Vänsterpartiet att bli en med socialdemokratin likvärdig koalitionspartner eller tänker Sahlin behandla det partiet som en B-medlem av sin koalition och hålla det borta från vissa departement?
Jag har svårt att bestämma vilket som skulle vara värst för Sahlins position som partiledare och eventuell socialdemokratisk statsminister: att bryta en 80-årig socialdemokratisk princip att inte samregera med ett extremistiskt parti eller att behandla en koalitionspartner i sin alliansregering som icke värdig ett fullt partnerskap.
Thomas Gür är företagare och fri skribent.
thomasgur@hotmail.com
