Är man biologist tror man att det finns skillnader mellan män och kvinnor, före och bortom kulturens påverkan. Inom feminismen är många negativa till tanken att naturen nedlagt olikheter i oss som faktiskt ger genomslag i beteenden. Att vara olika implicerar att vara ojämställda. Biologismen framhålls därför ofta som en falsk teori med nedrigt syfte: att bevara dåliga fördomar.
Problemet är vetenskapens massiva belägg för att vi faktiskt är olika. Antibiologister hamnar därmed i tvivelaktigt sällskap, med sovjetbiologen Trofim Lysenko och bokstavstroende kreationister, som förnekat darwinismen på politiska eller religiösa grunder.
Det är en konstig strid att välja. De vetenskapliga rönen säger inte ett jota om enskilda individer. Att kräva rättning i ledet med hänvisning till biologism är rent oförstånd och skulle leda till en mängd kränkningar av enskilda personers drömmar och livsmål, en oacceptabel konsekvens i ett fritt samhälle.
Dessutom kan man ibland med rätta kalla det naturliga i oss för omoraliskt. Kulturen straffar män som vill skaffa avkomma med så många kvinnor som möjligt och slå ihjäl sina konkurrenter. Vi ägnar resurser och medkänsla åt personer som hade lämnats åt sitt öde utanför kulturen. Ingen begär motsatsen med hänvisning till naturen.
På samma sätt kan man mycket väl hävda att kulturen bör tukta skillnaderna mellan könen, utan att för den skull förneka vetenskapen.
Denna betraktelse leddes jag till av ett förslag som min kollega Billy McCormac framförde häromveckan: att företag bör överväga att starta dagis åt sin personal och tillåtas dra av utgifterna. Snart skulle familjer ha ytterligare ett alternativ för barnomsorgen. Jag tycker att det är en utomordentlig idé, men har ändå känt ett visst obehag inför debatten. Anledningen är att den så ofta inskränks till olika sätt att lämna bort sina barn.
Låt mig därför komma med en revolutionerande tanke. Att en förälder stannar hemma de första arton åren.
Pengar kan såklart vara ett problem. Det hade varit rättvist om de som inte utnyttjar barnomsorgen för varje barn i stället fått de årliga hundra tusen skattekronor som subventionerar en dagisplats. Innan det sker kan bara de rika lägga detta barnomsorgsalternativ till Sveriges friheter.
Och så har vi då detta med kvinnofällan. Att en sådan möjlighet är ojämställd. Slutsatsen följer ur två påståenden. Dels att fler kvinnor än män kommer att stanna hemma med barnen, dels att anledningen till snedfördelningen står att finna i samhällsstrukturer som driver kvinnor mot köket och män mot karriären.
Något ligger det i detta. Men biologismen antyder alltså ytterligare en förklaring. Att vuxna, rationella, välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma på grund av vilka de faktiskt är – som ett statistiskt fenomen. I sådana fall krävs det att vi förmår eftersträva två saker samtidigt. Dels ett fritt samhälle där alla tillåts söka sitt livs riktning, dels att en delmängd av dessa människor tillåts välja, politiskt, kulturellt och socialt, livet hemma. Män som kvinnor, utan stigmatisering.
Frihet att välja familjen, alltså. Sedan ska jag inte lägga mig i vem som väljer vad. Inte du heller.
Överens?
