Anmälningslistan var övertecknad när Armémuseum i torsdags premiärvisade utställningen Kriget efter kriget, och huvudarrangören den partipolitiskt oberoende organisationen Upplysning om kommunismen (UOK) dessutom inbjöd till seminarium. Ja, det var till och med kö av otåliga som hoppades kunna få komma in trots att de inte hade anmält sig.

Erika Aronowitsch var trängde sig in. Det hade varit enklare om hon eller någon annan från Forum för levande historia (FLH) hade svarat på inbjudningarna till seminariet och det högtidliga öppnande i onsdags. I deras uppdrag ingår att informera om kommunismen och med Aronowitsch som projektledare. FLH hade tidigare inte visat något intresse för att samverka med UOK. Snarare tvärtom. För att uttrycka det milt.

Det är inte någon dålig gissning att bakgrunden till Aronowitschs hastigt påkomna behov att trängas, är att folkpartiledaren Jan Björklund röt till om att samarbeta med UOK. Det kan i alla fall inte ha varit utställningen om gerillakriget i Litauen mot den sovjetiska ockupationen som drog: FLH erbjöds att ta den till Sverige men tackade nej under påtagligt ointresse. Det sammanfattar också väl hur FLH hittills har klarat av att genomföra regeringens uppdrag: ointresse att göra något.

Utställningen från Litauens centrum för folkmords- och motståndsforskning visar den folkliga motståndskamp som pågick 25 mil öster om Kalmar, men som i stort sett var okänd i Sverige (fast säkerhetstjänsten och därmed regeringen kände förstås till terrorn). Historien som berättas handlar inte bara om de militära operationerna, utan även hur det var att leva som ”skogsbroder”.

Kriget var som mest intensivt 1944–46, men det dröjde ända till 1953 innan den sovjetiska ockupationsmakten hade kväst motståndet. Den hjälp som Churchill och Roosevelt hade utlovat kom aldrig. Uppskattningsvis stupade mer än 20000 i kampen för friheten. Stalin förde kriget precis så grymt som man kan förvänta. Ett litet men talande exempel. Likviderade gerillakrigare – män, kvinnor och ungdomar – dumpades i byarna med neddragna uniformsbyxor och blottade könsorgan.

På seminariet berättade Jonas Öhman om frihetskampen, men han visade också ett avsnitt ur sin kommande dokumentär om överlevande så kallade förbindelseflickor. Det var också starkt och gripande att se ett utdrag ur Imbi Pajus film, som med fokus på hennes egen mor, handlar om deportationerna till slavläger i Ryssland.

Med sitt föredrag om varför det finns så olika perspektiv på nazismen och kommunismens brott mot mänskligheten, träffade Ronaldas Racinskas mitt i den svenska debatten. I all enkelhet kokar det ner till att segraren skriver historien. Kommunismen fördömdes aldrig efter andra världskriget – trots att Sovjetunionen först var allierad med nazityskland – och när FN skulle slå fast en definition av begreppet folkmord satte Stalin med hjälp av sina satelliter stopp för att den skulle innefatta sociala och politiska grupper.

Resten är en historia om bland annat realpolitik före och vänsterprassel efter murens fall.

Vid en presskonferens i onsdags tillsammans med statsminister Reinfeldt fick Litauens president ­Valdas Adamkus frågan om man kan jämföra nazismen och kommunismen i fråga om brott mot mänskligheten.

Presidentens svar var glasklart: Det kan man absolut göra. Han pekade på parallellen med koncentrationsläger och dödande av miljontals oskyldiga, och framhöll att man kan jämställa ideologin i fråga människosyn och moral. Det är viktigt att statsminister Reinfeldt helt och fullt höll med – och dessutom betonade vikten av att informera om kommunismens brott mot mänskligheten.

Jag instämmer i att vissa saker inte får glömmas, och då inte minst för att historiska misstag inte ska upprepas. President Adamkus har också rätt i att det inte är propaganda som behövs, utan att det räcker så bra med att upplysa om historiska fakta. Men tyvärr tror jag inte att Forum för levande historia klarar av det jobbet.