Jimmie Åkesson, ordförande för Sverigedemokraterna, har lämnat sin röst i talmansvalet till Mona Sahlin, ledare för Socialdemokraterna, i riksdagen på måndagen.
Foto: Fredrik Persson / SCANPIX
Först vände sig Anna Kinberg Batra, Moderaternas nya gruppledare i riksdagen till Mona Sahlin, för stunden titulerad Fru tjänstgörande ålderspresident – allt enligt riksdagens traditioner. Titeln har sin grund i att Sahlin har suttit i riksdagen näst längst efter Per Westerberg. Därefter vände sig Kinberg Batra med samma högtidlighet till kammarens alla ledamöter. Och så redogjorde hon för varför Alliansen förespråkade Per Westerberg på talmansposten.
De språkliga piruetterna och traditionerna kan låta lite lustiga för ovana öron. Men de har sina poänger. Inte minst ingjuter gravallvaret i de folkvalda att de ska ha respekt för rummet de befinner sig i. De sitter i Sveriges riksdag och bör behandla varandra med den respekt som följer av att var och en som fått en plats i riksdagen har fått den av folket.
Av tradition har talmansposten behandlats med just respekt av partierna. Man utser inte vem som helst till talman. Man utser någon med gedigen riksdagserfarenhet och med tunga politiska uppdrag i bagaget. Det skadar inte heller att ha varit vice talman innan man tilldelas rikets högsta valda ämbete. I det avseendet är Per Westerberg en okomplicerad kandidat. Han är senior i riksdagen och har såväl talmansuppdraget som ministererfarenhet i bagaget.
På samma vis hade Björn von Sydow varit en självklar motkandidat. Han har såväl riksdags- som ministermeriter och är dessutom docent i statsvetenskap med publikationer om svensk parlamentarism i bakfickan.
De rödgrönas motkandidat igår, Kent Härstedt, var emellertid inte i närheten av dessa två meritlistor. Visst har han suttit i riksdagen länge, men inte ens S har verkat särdeles intresserat av att ge honom tyngre poster. Han har lett en utredning vars resultat S-toppen nästintill struntade i. Kort sagt. Sahlin nominerade inte Härstedt för att han är en självklar kandidat för ämbetet. Hon nominerade honom för att han skulle förlora. För att ge De rödgröna möjlighet att hävda att Westerberg är ”vald av Sverigedemokraterna”.
Nu blev det inte så. Någon i det rödgröna laget fick uppenbarligen nog och röstade med Alliansen. Även utan SD:s röster hade Westerberg alltså blivit talman. Men Sahlins agerande är och förblir ett osnyggt bondeoffer som markerar bristande respekt för talmansposten. Det smickrar sannerligen inte Fru tjänstgörande ålderspresident.
De rödgrönas agerande understryker graden av hyckleri i så måtto att agerandet bryter tvärt mot tidigare utfästelser av Mona Sahlin om att aldrig agera ens med SD:s passiva stöd. Här finns en uppenbar inkonsekvens, men det förändrar inte det faktum att båda blocken bör avhålla sig från den pajkastning som den parlamentariska situationen inbjuder till. Både regering och opposition måste få bedriva politik och lika lite som Westerbergs seger är en seger för SD:s politik hade en Härstedtseger varit det.
Under mandatperioden kan det mycket väl hända att såväl regering som opposition får igenom politik med stöd av SD. Sådant är läget. Det som verkligen inte får hända är att partierna förhandlar bort sin egen politik och går SD till mötes. Skälet till oron över SD:s inträde i riksdagen har aldrig varit deras möjlighet att påverka i talmansfrågor. Skillnaderna är det viktiga, inte eventuella likheter. Tills vidare bör alla partier hålla i pajerna.
