Klart man ska få ta sin Mats ur skolan

Allt fler väljer elitskolor åt sina barn, och elitskolorna blir bara fler. Vilken uppiggande sensommarnyhet, tänker jag. Med tanke på studiefliten i Asien och Amerika kan det inte skada att fler svenska ungdomar får riktig topputbildning.

För mitt inre öga ser jag elever med historieböcker under ena armen och mattekompendier under den andra tåga fram genom kritdamm till nästa lektion.

Men så ska man inte tänka. Det förstår jag när jag läser vidare i Aftonbladet (18/8). Dels menar de inte mer än ”friskolor” när de skriver ”elitskolor”, dels tycker de att elitskolor är något hotfullt och hemskt; ja, så djupt suspekt att till och med borgerliga ministrar intresserar sig för det.

Vart tredje ministerbarn går i ”elitskola”, rapporterar AB. I och för sig går vart tredje av alla Stockholmsbarn i gymnasieåldern i friskola, liksom vart femte av grundskolebarnen, men det får ändå duga som indignationsnummer. Och inte nog med att ministrarna åker i gräddfil, de mjölkar kommunerna på pengar också.

Anne-Marie Lindgren (s) är inne på samma spår i det senaste nyhetsbrevet från Arbetarrörelsens tankesmedja. Friskolorna tar resurser som lokalpolitikerna borde ha fått bestämma över; de är förhatliga gökungar.

Men hade verkligen allt varit frid och fröjd med ett fortsatt kommunalt monopol? Var det friskolorna som lanserade flumskolan? Var det friskolorna som bestämde sig för att det är gammaldags med ordning och arbetsro? Är det Friskolornas riksförbund som har bestämt att kommunerna ska ge lägsta möjliga prioritet åt att hålla skolhusen i schack och skoltoaletterna fräscha?

Nej, friskolorna är inte roten till Skolsveriges problem. Däremot är de en del av lösningen, eftersom skolpengen har gjort möjligt för familjer att inte bara klaga utan också gå från ord till handling. Numera går det att ta sin Mats eller Mona ur skolan när den inte fungerar och flytta dem till ett ställe som verkar välskött och bra. Såväl Skolverket som Institutet för framtidsstudier har också konstaterat att konkurrensen har positiv effekt även på kommunala skolor i friskolornas närhet, eftersom de skärper sig och använder resurserna bättre.

Kanske stämmer det att föräldrar med god utbildning i högre grad gör aktiva skolval för sina barns räkning. Men, tro mig, i så fall röjer de en väg som kan beträdas av många fler – alla elever har rätt att söka till ”elitskolor” – ifall de offentliga skolorna inte blir bättre.

För kommunerna finns bara ett vettigt motdrag: Sluta att leta syndabockar och ursäkter och satsa på kunskap för alla.

I Haninge söder om Stockholm visar man – i samarbete över blockgränsen – att det är möjligt redan idag.

Staten, å sin sida, bör utöva långt tuffare skoltillsyn men också värna den kvalitetskontroll som ligger i människors rätt att lämna det halvdana till förmån för något bättre.