går kväll fick vi en ny definition av blandade känslor: Att Alliansen stärker sitt övertag över vänsterblocket samtidigt som Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Det skedde kl 20 när SVT:s vallokalsundersökning (Valu) presenterades och stämningen höll i sig fram till att denna artikel gick till trycket mitt i rösträkningens slutfas.
SVT:s första prognos gav Alliansen minsta möjliga riksdagsmajoritet med 175 av 349 mandat, men i kommande prognoser tappade man lite mark. När detta skrivs pekar den senaste prognosen på 173 mandat.
Alliansen ökar sin röstandel medan vänsterblocket går tillbaka. Vinnaren bland De rödgröna blir Miljöpartiet. Det betyder att partierna som har sina rötter i socialismen – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet – gör ett utomordentligt svagt resultat. De ser ut att få obetydligt fler röster tillsammans än vad Socialdemokraterna ensamma samlade i partiets ”katastrofval” 2006. S och M är numera jämbördiga storheter, och Alliansen har initiativet i sak.
De borgerliga har genomfört ett ambitiöst reformprogram och utmanat den socialdemokratiska ortodoxin på en hel rad politikområden. Man har visat att skattesänkningar inte behöver vara bra bara för samhällets storfräsare utan också kan ha mycket gynnsamma effekter för helt vanliga löntagare och pensionärer. Förmögenhetsskatten, som har drivit så mycket kapital ur landet men samtidigt varit så ideologiskt laddad, har tagits bort helt och hållet. De borgerliga har tagit viktiga initiativ för valfrihet och mångfald i vård och omsorg, och man har klubbat ett antal viktiga skolreformer som utmanar den nonchalanta attityd till kunskaper som har präglat skolpolitiken så länge.
Och så har man haft en första rangens ekonomiska kris att hantera.
Socialdemokraterna och De rödgröna har misslyckats med att väcka missnöje med detta. De har agiterat hårt mot förändringar och krisbekämpning, men retoriken har malt på i gamla hjulspår och inte fått fäste. När Mona Sahlin gått på om M som ”miljonärernas parti” har budskapet knappast eldat några andra än de allra mest troende kamraterna. De flesta har rimligen undrat hur många miljonärer Mona Sahlin tror att det finns i Sverige egentligen: M- och S-sympatisörerna är ju i stort sett lika många. Vad gäller krisen är det få som har trott att Thomas Östros bedagade politik – mer statliga pengar till allt – skulle ha uppnått mer än Anders Borgs strama linje.
S har navigerat med gamla sjökort och då går det som går. På grund.
SD:s intåg i riksdagen lägger förstås sordin på stämningen. Inte nog med att ett parti med ett lika obehagligt som destruktivt vi-och-dom-tänkande kommer in; det verkar också innebära att Alliansen förlorar sin majoritet trots att röstandelen ökar. Kan man känna glädje i det läget? Visst kan man det. Alliansen har stärkt sitt stöd trots djärva reformer och berg-och-dalbanan under finanskrisen. Det blir klart krångligare för regeringen i riksdagen, men antalet tillfällen när SD och vänsterblocket går ihop och fäller förslag lär ändå bli begränsat. Sverige klarar sig undan kommunistiska ministrar och det blir ingen rödgrön återställarpolitik.
