Det var mycket i den nya tv-serien Dallas som framstod som fullständiga obegripligheter. Telefonerna var bara lurar som lades direkt på bordet (kom senare att kallas för Dallastelefoner) och samtalen i desamma avslutades aldrig med de för oss så självklara artighets- och avskedsfraserna, man lade bara på.

Kvinnorna fanns bara när männen kom hem från arbetsdagen och även om alla visste att det var färgat vatten i glasen, var det anstötligt att såväl affärsmöten som vardagsmiddagar alltid inleddes med en rejäl bourbon.

Dallas hade svensk premiär i januari 1981 och givet att det långa sjuttiotalet hängde kvar var familjen Ewings entré i den statliga televisionen en extraordinär händelse. Tv-tablån var på den tiden högst överskådlig och två år tidigare hade landets tv-tillverkare, Luxor, förstatligats.

Klart att intrigerna på Southfork Ranch gjorde succé. Tv var inte längre så infernaliskt fostrande.

Tvärtom innehöll såpoperan mer elände. Svek, intriger, hat och pålitligt cyniska karaktärer. Föga förvånande alltså att själva Ingmar Bergman lät sig fascineras av serien.

Det myckna drickandet problematiserades förstås av tv-kritiker. Att visa sådant på tv kunde vara skadligt och direkt vanebildande.

Från vänsterhåll kom lika förutsägbar kritik av den amerikanska kapitalismen. Jan Myrdal led och tappade snart allt hopp för den arbetarklass han ansåg sig uttolka och som, Myrdals finkulturella välvilja till trots, gillade såpoperan.

Alltmedan den politiska och mediala överheten i stora delar höll Dallas-fenomen på armlängdsavstånd, var tv-tittarna entusiastiska. Klyftan mellan den högljudda tyckareliten och den tysta majoriteten var betydlig och såpoperans veckovisa inspel i de vardagliga samtalen skulle i dag få vilken partistrateg som helst att gå igång.

Tv-tittarna var mogna för något nytt och sjuttiotalets USA-bild kunde utmanas.

Att karaktärer som JR Ewing, Bobby Ewing, Sue Ellen, Pam och Lucy (kvinnorna hade sällan efternamn) bidrog till att nyansera bilden av USA säger åtskilligt om tidsandan. Det var inte precis någon ”marknadsliberal” era som välkomnade Dallas. Det var bara början av en tid av ökad frihet.

Med tiden har avregleringar och mer marknad också på tv-området gjort att utbudet inte längre går att jämföra med 1981 års.

Frågan är om Dallas som i går hade nypremiär i Sverige, står sig eller om 2012 års verklighet gör sitt. Kanske blir det den utvecklade tv-marknadens konkurrens som klarar det Myrdal aldrig lyckades med när det begav sig förra gången. Tacka marknaden, vetja!