Medan socialdemokratiska partiledarkandidater måste krusas som 1940-talsfruar på kafferep är det öppen batalj inom Kristdemokraterna. Göran Hägglund utmanas av Mats Odell i en kraftmätning som avgörs på lördag. I det gamla maktpartiet gäller ”Å, inte ska jag”. I det nya anses det attraktivt att få ta täten.

KD ett maktparti? Ja, faktiskt. Medan S har nött oppositionsbänkarna i över fem års tid, och jobbar hårt på att det ska fortsätta så i sju år till, har KD ministerposter och lär fortsätta med det i minst tre år.

Under högljudda protester från vänster blir kristdemokratiska idéer praktisk politik: vårdnadsbidrag, receptfria mediciner i vanlig butik, ramverk för ökad valfrihet i äldreomsorgen, fastighetsskatt på verkliga istället för påhittade intäkter, sänkt skatt för pensionärer. KD-ledaren är en av fyra personer i Fredrik Reinfeldts inre kabinett och partiet påverkar regeringspolitiken i dess helhet, även om man inte alltid får sin vilja fram.

Mediesverige – där även SvD:s ledarsida ingår – har haft lite märkliga proportioner i bevakningen av S och KD. Håkan Juholts kris och fall och allt spring i dörrarna hos det en gång så mäktiga verkställande utskottet utgör självklart ett drama, som motiverar fyllig rapportering.

Men det är länge sedan S styrde Sverige, det dröjer länge tills man kan regera igen och man har inte gamla tiders kraft att sätta sin prägel på samhället utanför politiken. Vår upphetsning kring allt som händer på Sveavägen 68 gäller ett minne i högre grad än en realitet.

Bataljen mellan Hägglund och Odell har inte samma historiska laddning eller dramatiska kvaliteter. I gengäld får utgången konkreta konsekvenser inte bara för KD utan också för allianssamarbetet och regeringspolitiken. Åsiktsskillnaderna mellan Hägglund och Odell är inte särskilt stora, men prioriteringar och arbetssätt kan se olika ut.

Ett huvudbudskap från Odell har varit att han inte tänker vara lika medgörlig i förhandlingar. Som finansmarknadsminister var han inte alltid ense med finansminister Anders Borg. Som partiledare skulle han få bättre chans att erbjuda tuggmotstånd.

För KD som parti är ändå inte partiledarvalet i sig det allra viktigaste, utan det är hur segraren använder sitt mandat.

Ifall Odell står som segrare, har han förmåga att ta vara på sin företrädares personliga popularitet och fortsätta den utveckling mot ökad öppenhet och tolerans som partiet redan har gått igenom?

Ifall Hägglund vinner, har han kraft att avstå från en de långa knivarnas natt? Bland Odell-anhängarna finns övervintrade KDS-are, som har svårt att skilja mellan samfund och parti och som är experter på att ge KD dåligt rykte hos potentiella väljare.

Men där finns också dugliga kommunalpolitiker med genuint borgerliga värderingar och ett ungdomsförbund som rymmer ett antal av de mest intressanta ungdomspolitikerna i Sverige. Att uppträda oförsonligt mot dem skulle vara en kapitalförstöring av ett slag som inget vettigt parti kostar på sig.