Spansk politik är allt annat än tråkig. I dessa kristider kommer överraskningarna i en strid ström och det man trodde var värsta tänkbara scenariot avlöses av ännu mörkare utsikter. I en tidigare artikel på denna sida (22/7) skrev jag att Spanien var på väg ”att bli Europas andra Grekland”. Då kunde det låta överdrivet pessimistiskt, men i dag vet vi att den spanska krisen kommer att bli mycket allvarligare än den grekiska ty ingen har ifrågasatt Greklands existens som nation och det är precis det som nu händer i Spanien.

Den 11/9 gick katalanerna man ur huse under parollen ”Katalonien, en ny stat i Europa”. Den dagen samlades den största folkmassan någonsin i Barcelonas historia: 1,5 miljoner av en totalbefolkning i Katalonien på 7,5 miljoner. Några dagar senare sammanträffade Kataloniens president, Artur Mas, med landets statsminister, Mariano Rajoy. Mas krävde att Katalonien skulle få en ”fiskalpakt”, det vill säga rätt till separata statsfinanser. Utifrån sina egna inkomster skulle sedan Katalonien förhandla om hur mycket man skulle ge i bidrag till övriga Spanien. Det skulle sätta stopp för vad katalanerna betraktar som en utsugning av deras resurser motsvarande 5-6 procent av regionens BNP.

Statsministern sade nej och några timmar senare utropade Artur Mas att det enda alternativet som återstod för Katalonien var att bilda en egen stat. Han utlyste regionala nyval (till den 25/11), och regionparlamentet beslutade att en folkomröstning om självständighet skulle hållas trots att den saknar befogenhet att göra det. Artur Mas var kristallklar: folkomröstningen ska hållas ”med eller mot lagen”. Till råga på allt går Baskien till val den 21/10 och de nationalistiska partierna förväntas få stor majoritet även där.

Att allt detta inträffar just nu har mycket med krisen att göra: Katalonien är de facto bankrutt och regionregeringen har tvingats göra mycket hårda åtstramningar. Att då lägga skulden på regeringen i Madrid och ”de lata andalusierna som lever på bidrag från Katalonien” var ytterst frestande.

Detta kan förklara tillfället, dock inte själva strävan mot att bilda en egen katalansk stat. Den kommer ur en genuin känsla om att tillhöra ett folk med egen historia, identitet, kultur och språk, eller en nation, som katalanerna säger, som förr eller senare också skulle bli en stat. Det har regeringen i Madrid grovt missbedömt och just därför har den, genom att säga blankt nej till en omförhandling av Kataloniens status inom Spanien, gett nationalisterna den hjälp de behövde för att ta steget mot oberoendet. Nu verkar det inte finnas någon återvändo: allt tyder på att Katalonien kommer att bli en ny stat i Europa.

Det är trist att se ett så bedårande land fördärvas på detta vis. Krisen, som i Sverige på 1990-talet satte i gång en stark vilja att gemensamt ta itu med problemen, har i Spanien utlöst väldiga krafter som alla stretar åt olika håll. Det blir ett sorgligt mañana för landet bortom Pyrenéerna.