Vid den tiden, under 2009, utfärdade Skatteverket en förordning om att hela landets kassasystem skulle utbytas. Det var när Ingemar Hansson var ståthållare vid verket. Alla kontanthandlare gick då till sin närmsta försäljare av certifierade kassasystem, var och en till sin stad.
Påbudet kom sedan riksdagen 2007 stiftat en lag om att alla inom kontanthandeln måste hålla sig med kassaregister certifierade av Skatteverket. Lagens mål är att undvika skattefusk genom oregistrerade transaktioner. I januari 2010 trädde lagen i kraft. Vad hände sedan?
Tidigare i somras gick Skatteverket och företrädare för en rad företagarorganisationer ut på SvD Brännpunkt och sjöng lagens lov (27/6). Svarta pengar har blivit vita, menade man, samtidigt som man erkände att slutsatsen drogs utifrån det faktum att dokumenterade försäljningssiffror hade ökat under en högkonjunktur (vilket gör sambandet mellan orsak och verkan högst osäkert).
När jag beger mig ut på stan för att prata med några av dem som faktiskt berörs av lagen är tonen en helt annan. Faisa på Prins Kemtvätt i centrala Stockholm pekar upprört på den lilla svarta låda som Skatteverket håller så kär. Den lagrar information om betalningar och är en del av det nya kassasystem som hon och alla andra kontanthandlare i landet beordrats köpa. Kostnaden varierar men verkar i de flesta fall ha legat omkring 20000 kronor.
– Det var en mycket svår och stor kostnad för oss. Vi är en liten butik och har inte många kunder. Vi straffas av Skatteverket för att vissa fuskar.
De flesta jag pratar med är uppgivna. Det handlar om mycket pengar, men ingen har något val. När Skatteverket ger dekret så måste man lyda, är attityden, vilket är helt riktigt. Men det tär på de redan ansträngda inkomsterna.
Att bekämpa svarthandeln ligger förvisso i allas intresse. Om konkurrenten dumpar sina priser genom fusk drabbas den hederliga företagaren. Men frågan är hur långt det är rimligt att gå för den goda sakens skull.
Kraven på dyra kassasystem kan komma att slå särskilt hårt mot landets torghandlare (se SvD 27/5). Torg- och marknadshandlarnas förening kallar detta för en ”dödsstöt” för branschen. Kostnaderna är för höga, menar man, och dessutom klarar inte de apparater som Skatteverket kräver kyla och regn. Studio Ett (SR P1 20/7) reste till Kiviks marknad och pratade med knallen Birgitta Hessling, som krasst konstaterade att Skatteverkets krav aldrig kommer att påverka henne. Den dag hon måste släpa runt en kassaapparat till alla platser där hon ska sälja kommer hon nämligen att tvingas lägga av.
Även i andra fall är torghandlare och Skatteverket annat än bästa vänner. Mellan 2008 och 2010 utförde Skatteverket 17000 kontroller av torghandlare. Hos samtliga handlare hittade man brister. Om nästan alla aktörer i en bransch bryter mot reglerna, är det då inte möjligt att det snarare är lagarna och reglerna som behöver rättas till? Tanken är ju inte att det ska vara omöjligt för småföretag som torghandlare att existera. Dessutom är det problematiskt att Skatteverket helt sonika skjuter över en kostnad för sin egen kontrollverksamhet på småföretagare.
Att statliga myndigheter och verk ska finnas till för medborgarna, och inte tvärtom, är en grundprincip för ett gott samhälle. Nog ska vi bekämpa skattefusket, men att låta hederliga småföretagare ta notan för att förenkla Skatteverkets jobb är inte rimligt.
