Kärnkraft är vinnarfrågan

Man ser dem knappt vid en snabb blick mot podiet. Men efter ett tag begriper man att Jan Björklund och Folkpartiet blev först med att hämta hem en av de stora landvinningarna från Barack Obamas presidentvalskampanj.

På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan.

Jan Björklund är en självsäker estradör. Men när han efter en inledning som redan den spänner från Afghanistan till liberalismens idéinnehåll säger att han ska peka ut ”tio förändringar som är nödvändiga om vi vill ha ett växande Sverige”, då skakar några på pressläktaren på huvudet. Tio ämnen. Knappast heller i punktform.

Men inför det egna partiets kongress i Växjös konserthall har han allt stöd som kan begäras. Plus prompters. Tro mig, Björklund är ingen Obama, men under talets gång river han ner applåder efter snart sagt varje avslutat stycke.

Folkpartiets landsmöte har få inneboende konflikter. Det är såklart debatt i frågan om kvotering av föräldraförsäkringen, eller när det gäller arbetsrätt, och i perifera ämnen som gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker. Men någon falangstrid märks inte av. Några profilstarka socialliberaler av det gamla snittet, som hade närmare till Socialdemokraterna än till Moderaterna, syns inte till. Tvärtom låter Björklund som om han står till höger om Reinfeldt.

Framgångarna i profilfrågorna, med den reformerade utbildningspoltiken och nu senast med utnämningen av Cecilia Malmström till EU-kommissionär, har fått Folkpartiet att jaga efter nästa stora sak att driva.

Av de tio punkterna är det tre som sticker ut som extra potenta i den kommande valrörelsen.

Kärnkraften kommer att bli en valfråga. Det blir ett tydligt val mellan en rödgrön koalition som garanterar avveckling men saknar alternativa energikällor och Alliansens realistiska kärnkraftsförnyelse, stödd av industrin. Folkpartiet är mest kärnkraftsvänliga. Det är ingen slump att Jan Björklund utmanar Mona Sahlin på energipolitisk debatt och föreslår socialdemokratiskt styrda industristäder som debattarenor.

Integrationsfrågorna var starka redan 2006. Nu skruvar Björklund upp tonen ännu mer, och upprepar språkkraven och begär ökade ordningsinsatser i problemförorterna.

Den tredje frågan bryter den hårda profilen, men klingar bekant. Som en ny variant på Bengt Westerbergs gamla paroll ”eget rum på långvården” vill Jan Björklund erbjuda makar plats i äldreboendena, så att par inte ska behöva skiljas i livets slutskede.

Folkpartisterna jublar i bänkraderna. Vid lunchpausen hör jag Marit Paulsen säga att Björklund har ”växt i kostymen”.

Klockan 16.12 väljer kongressen om Jan Björklund till partiledare. Enhälligt, med stående ovationer. Då var telepromptrarna sedan länge nedplockade. Räkna med dem i valet.