om jag ser det, sprack bonusbubblan ikväll, sade statsminister Fredrik Reinfeldt efter att ha lett sitt första EU-toppmöte i torsdags.

Bonus må vara ett utskällt uttryck i de flesta sammanhang, men det finns områden där bonusen upplever ett uppsving.

Ett sådant är Stockholms kulturliv. I förra veckan belönades diverse kulturaktörer i staden med en så kallad kulturbonus. Både större institutioner som Dansens hus och mindre, som filmverksamheten Cinemafrica, fick en extra slant, baserad på antal unga besökare, grad av självfinansiering och utveckling av dessa två parametrar sedan året innan.

Bonusen är en morot, ingen överlevnadsförutsättning. Stöden som staden delar ut delas ut ändå. Med andra ord innebär inte en utebliven bonus att någon plötsligt tvingas lägga ner sin verksamhet. Ändå har det uppstått diskussion kring att systemet är för stelt. Alla upplever inte att de kan göra något för att förbättra sina chanser till bonus.

För en tid sedan tog SOM-institutet i Göteborg fram en rapport på uppdrag av branschorganisationen Svensk Scenkonst. Rapporten gav en del inblickar i hur den svenska teaterpubliken ser ut. Det skrevs lite om studien, men då mest om teaterpublikens alkoholkonsumtion.

Annat intressant som går att utläsa är att trots att man i åratal ägnat kraft och tid åt att locka barn och unga till teatern så händer det inte så mycket.

Av befolkningens teaterbesökare var 15–24-åringarna 20 procent 1989 och 11 procent 2008. För kategorin 25–34 år gäller 19 procent för 1989 och 11 procent för 2008. Kanske är det inte så dumt att försöka med bonussystem ändå?

Visst. Det är möjligt att systemet skulle må bra av fler dimensioner. Kanhända blir det också vad man kommer fram till efter den utvärdering som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) har utlovat (SvD 16/9).

Fast jag tror inte att vi ska utesluta att det finns fler stelheter som orsakar problem än bonussystemet...

– För det första har vi inte barnteater och för det andra kan vi svårligen öka biljettintäkterna när salongen bara rymmer 75 platser, förklarade Anders Dahlgren, producent på teater Brunnsgatan fyra, i en kommentar till varför han ogillar Stockholms stads bonusar.

Det är sant att antalet platser sällan kan förändras. Men antalet speltillfällen kan. Vidare kan scenen hyras ut och biljettpriset kan höjas, för att bara nämna några simpla exempel.

Ja, jag vet. Många finner tanken på att höja priset på kultur direkt stötande och upplever dylika förslag som ett sätt att göra kulturen mindre tillgänglig. Men det beror på hur man gör det. Jag säger inte att Brunnsgatan fyra ska höja priset för ungdomar, studenter och arbetslösa om de inte vill det. Men har ni hört att alla löntagare numera har mer över i plånboken?

Kulturen borde ha självförtroende nog att ta betalt.