Oppositionsledaren Mona Sahlin har under de gångna veckorna uppvisat ett nog så oskickligt taktiskt handlag. Vikande konjunktur, finanskris och sysselsättningslarm sätter den borgerliga alliansregeringen, Sahlins politiska motståndare, på prov.

I det läget har Sahlin agerat så förunderligt, att hon har sänkt sitt partis opinionssiffror till Göran Persson-nivå. Hon har överlämnat den politiska ­scenen till vänsterpartiets Lars Ohly, som företräder ett parti vars stöd inte motsvarar ens en femtedel av hennes eget. Och det utspel hon företog i oktober, som en upp­visning i duglighet, med aviseringen av en kommande regeringskoalition enbart tillsammans med miljöpartiet, alltså utan Ohlys vänsterparti, har förvandlats till demonstration om motsatsen, om oduglighet.

Kort efter det gemensamma upp­trädandet med miljöpartiet som enda tänkbara koalitionspartner, tvingades Sahlin att bjuda in Ohly till samtal om en gemensam politik.

Ohly propsar på ministerposter om Sahlin blir statsminister i en regering där också miljöpartiet ingår. Hans grundtes är att de tre partierna nog ska komma överens fram till valet 2010. Men i bakgrunden finns det hot han uttalade förra lördagen, om att fälla en regering som bara består av socialdemokraterna och miljöpartiet.

Sahlin har satt sig i klistret. Plockar hon in Lars Ohly efter det här, kommer hon att framstå som en svag ­ledare. Därtill riskerar hon att tappa sina nyfunna ­allierade i miljöpartiet – förra helgen sade språkröret Peter Eriksson att hans och Sahlins partier var ­överens om att fullfölja samarbetet utan Ohlys ­medverkan.

Grundtipset är att Sahlin måste kapa banden med Ohly, eftersom både hon och miljöpartiets ledning vet att vänsterpartiet inte kan bli en seriös koalitionspartner. I valet mellan att ta ansvar och riskera att bli impopulär eller att stå utanför och vinna röster på ansvarslös missnöjespolitik, brukar ytterlighetspartier ofta välja det senare.

Men om Sahlin kastar ut Ohly i kylan, där han ­enligt henne uppenbarligen hör hemma, kommer hon att gå tillbaka till samma position som hon under förnedrande former tvingades backa ifrån. Hon kommer då i bästa fall att gå försvagad ur en maktkamp med Ohlysympatisörerna i socialdemokratins egna led. Och utan en sådan maktkamp, men med ytter­ligare en reträtt i bagaget, kommer hon att framstå som svagare ändå.

Allt detta skulle kunna vara ett roande spektakel.

Den som inte har något till övers för oppositionens tre partier, kan säkert finna det underhållande att se dem lägga krokben för sig själva och varandra. Problemet är, motgångarna till trots, att det inte kan uteslutas att Sahlin ändå blir statsminister, och därmed den som ska leda landet.

Som medborgare i Sverige vill jag i så fall se en statsminister, som, oavsett partifärg, pallar trycket om någon riktigt råbarkad buse, i eller utanför landet, skulle sätta hårt mot hårt. Inte en statsminister som blir bortkollrad av vänsterpartiets Ohly och snubblar på sina egna skor när hon slår till reträtt.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.