Lungorna utvecklas i princip sist. När det mesta på ett nytt människoliv är ”färdigt” återstår bara för ett foster att lägga på hullet och fortsätta att stärka lungornas kapacitet. Med medicinska insatser kan vi i dag hjälpa till på den fronten om barnet skulle ta sig ut i världen i förtid. Så tidigt som i vecka 23-24 kan vi numera få för tidigt födda bebisar att överleva.

Mellan denna nedåtklättrande, milstolpe och gränsen för vår abortlagstiftning finns sisådär två veckor. I vecka 22 är det fortfarande möjligt att abortera ett foster – dock ej utan det särskilda tillstånd som krävs efter vecka 18.

Vi pratar sällan om det. Det är inte så konstigt. Det är en, milt uttryckt, obehaglig tanke att det skiljer bara en vecka eller två mellan fallen då föräldrar gråter av lycka över att vetenskapen lyckades rädda deras barn och fallen då föräldrar tystar sina inre tvivel med tanken att fostret ändå inte kunde överleva utanför sin mors kropp.

Två veckor som ställer frågan på sin spets, som gör det tydligt för oss att abort inte bara är en abstrakt fråga om kvinnors rättigheter, utan också en fråga om val med direkta konsekvenser för människolivs utsläckande.

Det ska sägas att så här sena aborter är ovanliga. Av 37524 aborter i Sverige år 2009 gjordes 78 procent före den nionde graviditetsveckans slut. 392 stycken beviljades efter 18 veckan, drygt 46 procent av dem av sociala skäl. (Socialstyrelsens statistik)

I gårdagens SvD kunde slutrepliken i en abortdebatt läsas. Den var från RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér och det är lätt att dela kritik gentemot Kristdemokraterna över den Europarådsresolution som gör det lättare inte bara för vårdpersonal att hävda samvetsfrihet och vägra medverka till aborter, utan som också möjliggör att hela sjukhus gör samma sak. Givetvis är detta en högst ovälkommen utveckling för många av Europas kvinnor.

Samtidigt har exempel i Sverige alldeles nyligen aktualiserat frågan om samvetsfrihet. Häromveckan rapporterades att det vid aborter efter vecka 18 ibland händer att fostren överlever, andas och kämpar för sina liv i uppemot en timme efter aborten.

”Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut”, berättade en sköterska för Expressen (18/5).

Tanken är outhärdlig och kanske var det just därför som nyheten inte väckte någon debatt. I Sverige ägnar vi nämligen inte oss åt abortfrågans outhärdliga sidor. Vi håller oss till de nyktra argumenten om kvinnors rättigheter vs. embryon eller cellklumpar. Inte om foster som självdör i ”sköljen”.

När någon nu reagerar på nyheten är det KD:s ungdomsförbund, som igår ställde ett märkligt krav –nämligen att det borde införas ett Lex Maria för misslyckade aborter. I kraven ingår, om jag förstår KDU:s vice ordförande Ebba Busch i Världen idag (23/5) rätt, både en inrapporteringsplikt om aborter där fostret överlever samt en ambition i vården att rädda liven som överlevt.

Vi når här höjder av självmotsägelse som sannerligen pekar ut frågans komplexitet för oss. Ett foster som efter prövning och beviljning har aborterats ska alltså, när det väl kommit ut, räddas?

Det är en ståndpunkt så märklig att den bara kan uppstå i en situation som redan från början är logiskt ohållbar. För så är det ju. KDU kan inta denna hållning just för att dessa foster överlever så länge som de gör. Just för att de är mer levnadsdugliga än vad lagens gränser ”tror”. Just för att det är ynka veckor mellan sista abortmöjlighet och första räddningsmöjlighet.

Det vittnar inte om att vi behöver ett Lex Maria. Det vittnar om att vi behöver en seriös diskussion om huruvida den övre abortgränsen behöver ses över.


Sanna Rayman, SvD.