Folk och försvars rikskonferens i Sälen brukar beskrivas som årets händelse för gräddan av folk som är engagerade i svensk försvars- och säkerhetspolitik. De två verkliga tungviktarna är dock inte plats. Varken Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg är i Sälen. Reinfeldt har dock meddelat att vi kan sova gott.

Och det är onekligen ett problem att Reinfeldt och Borg sömngångaraktigt håller fast vid en försvars- och säkerhetspolitik utan kraft att värna rikets säkerhet.

Sverige har en säkerhetsdoktrin som går ut på att vi hoppas på det bästa: vi hyser en förhoppning om att vi ska kunna få och ge hjälp. Detta har vi dock inte förberett.

Samtidigt har vi ett försvar som förhoppningsvis om fem år ska vara så starkt att det kan hålla i en vecka – fast bara om en angripare väljer att endast gå mot ett begränsat målområde. Det förutsätter också att ÖB:s planer håller och att regeringen skjuter till extra medel. Det första är osäkert och den äskade anslagsförstärkningen finns inte med i kalkyl-arken på finansdepartementet.

Det är knappast förvånande att den förre moderate försvarsministern Anders Björk kommenterar den nymoderata försvarspolitiken med att den skulle få Gösta Bohman att rotera i sin grav.

Karin Enström har sannerligen inget avundsvärt jobb när hon ska sälja in en politik som inte hänger ihop. Det blir slirigt som i Sälen, där löftena om hjälp reducerades till en viljeyttring medan frågan om förmågan att ta emot hjälp avfärdas med att Sverige inte ensamt kommer att dras in i en konflikt (att hjälparen i nöden då kommer att vara upptagen på egen hand får liksom inte plats i ekvationen).

Det är ett mantra i svensk säkerhetspolitik att vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Borde vi inte i skenet av den tydliggjorda verkligheten – enveckasförsvaret – sluta mumla och även vara tydliga om konsekvenserna av Sveriges allianslöshet?

We are family. Det är den korta sammanfattningen av det tal som Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen igår höll i Sälen. Sverige och Nato står på samma värderingsgrund, har FN som utgångspunkt och följer resolutionerna i Säkerhetsrådet. Sverige och Nato verkar för frihet, demokrati, rättsstat och säkrare värld.

Fogh Rasmussen prisade Sverige för civila biståndsinsatser och viljan att också ställa upp med av militära insatser med FN-mandat tillsammans med Nato.

Han pekade också på att det långtgående samarbetet ger Sverige inflytande och insyn. Men det finns gränser för ett land som visserligen är en god partner men inte medlem: Det handlar om beslutsfattande och förstås det helt avgörande att den kollektiva säkerhetsgarantin saknas.

Men Fogh Rasmussen betonade att vi är välkomna att höra av oss vid en kris, och att Natos medlemmar då kommer att diskutera hur man ska förhålla sig.

Detta är grundbulten i svensk säkerhetspolitik.

Estlands utrikesminister Urmas Paet valde för sin del att beskriva Sverige som medlem de facto. Och detta, kan det tilläggas, skapar osäkerhet, eftersom vi i ett skymningsläge uppfattas som en del av Nato men saknar utfästelsen om stöd. Paet betonade att om Sverige tar steget fullt ut skulle det inte bara gagna oss, utan även bidra till säkerheten i hela det nordisk-baltiska området.

Kan någon väcka Fredrik Reinfeldt!