Det sägs att Ebbe Carlsson, på den tiden han var allmän socialdemokratisk fixare men officiellt var politisk sekreterare hos justitieministern, hade egen nyckel till polishuset. Och att han använde polisbilar som privat taxi, med blåljus och allt.
Som symbol för det socialdemokratiska partiets sammansmältning med statsförvaltningen, efter flera decenniers obrutet maktinnehav, är Ebbe Carlsson oöverträffad. Myten minskades heller inte av den fina dokumentären Ebbe – The Movie förra året.
Men vad händer om man placerar en Ebbe Carlsson i dagens Sverige? Det är premissen för deckaren Rörmokaren (Bokförlaget Forum), debutroman av Viggo Cavling, mer känd som chefredaktör för mediebranschtidningen Resumé.
Här heter fixaren Mårten Leijon, som i valrörelsen 2006 får uppdraget att täta en läcka som riskerar att avslöja justitieministerns otrohetsaffär. Han tar dock i för hårt, vilket ger den mordgåta kring vilken romanen graviterar.
En rad kända politiker, tjänstemän och mediemakthavare karikeras. Bortsett från den snygge justitieministern återfinns, avsiktligt illa dolda, nidbilder av förre statssekreteraren Lars Danielsson, åldermannen Sverker Åström och statsminister Göran Persson för att bara nämna några. Romanens hjälte är som genren påbjuder journalist, kalkerad på DN:s Lasse Wierup.
Här finns också likheter med den politiska verkligheten 2006. Till exempel är statsministern besatt av att vinna valet via en tandvårdsreform, medan oppositionsledaren framgångsrikt förnyar bilden av sitt parti.
Rörmokaren kan dock inte läsas som en allegori över den politiska makten i Sverige. Något har nämligen hänt sedan 1970-talet. Enpartistaten har vittrat bort, och om Alliansen får ytterligare fyra år i regeringsställning kommer bilden av en maktfullkomlig socialdemokrati kännas helt osannolik. Vingåkers Machiavelli kunde man förvisso säga ännu om Persson, men det är svårt att se Mona Sahlin, eller Fredrik Reinfeldt, i rollen som Fursten.
Att författare väljer att spegla den demokratiska processen som om den styrdes av Henrik VIII är dock begripligt. Det är svårt att göra teater av Täby.
Bättre då att läsa romanen som en skildring av medieelitens syn på livet. Man får exempelvis veta vilket som är bästa bordet på Riche. Nog så viktigt, även på Ebbes tid.
