Sent omsider såg jag den fyrfaldigt Oscarbelönade The King’s Speech, med Colin Firth i huvudrollen som den stammande hertigen av York. Han ärver den brittiska kronan precis när nationen står på randen till krig mot Hitlers Tyskland, och till det yttre bygger filmen på frågan om han ska kunna besegra sitt talfel och hålla det för stridsmoralen avgörande radiosända talet efter krigsförklaringen i september 1939.
Utan att avslöja för mycket kan man väl ändå säga att hustrun, spelad av Helena Bonham Carter, får iväg honom till en originell talpedagog, fantasifullt gestaltad av Geoffrey Rush, och, tja, vi sitter ju här idag i ett fritt och demokratiskt Europa, och inte i ett koncentrationsläger, så även den som har gått i dagens svenska skola kan väl gissa hur det gick.
Med tanke på hur debatten har gått i Sverige de senaste månaderna kan man tycka att en välgjord film om en godhjärtad monark som dock inte är riktigt bekväm med det talade ordet skulle vara ständigt aktuell. Och visst, som av en händelse skrev Dagens Nyheter i kulturdelen alldeles nyss om filmen (11/6). ”En ovanligt överskattad film”, heter det. ”Den kunde lika gärna ha sponsrats av rojalistiska föreningen”. Och ”Winston Churchill kommer alldeles för billigt undan”.
Det ges förvisso anledningar att kritisera filmen, om så önskas. Den som främst är intresserad av konstnärligt förnyande film har litet att hämta, exempelvis. Man kan kanske också bli mätt på det där särskilda brittiska skådespeleriet, eller tycka att den dramaturgiska strukturen är för simpel.
Men här är det någonting annat som upprör, och jag tror inte att det är av en slump.
Till skillnad från exempelvis Norge eller Danmark, som ju bägge ockuperades av Nazityskland, har Sverige aldrig upplevt något konkret hot mot existensen. Det är 200 år sedan Sverige förlorade Finland, men sedan dess har vi haft få anledningar att samlas som nation. Monarkin har i Sverige ofta enbart diskuterats som någon slags fördemokratisk rest, snarare än som en funktion som hjälper oss att bevara både vår nationella suveränitet och vårt demokratiska statsskick.
Välartikulerat försvar för monarkin har varit sällsynt. Det beror inte på att goda argument saknas. Europas konstitutionella monarkier hör till världens mest stabila demokratier, och det finns goda grunder att som sociologen Martin Lipset peka ut monarkin som förklaring till demokratisk stabilitet.
Man kan titta på Spanien, och minnas hur monarkin ledde landet ut ur fascismens mörker. Man kan titta på vårt grannland och se betydelsen av kung Haakon i exil i London under naziockupationen. Eller titta på The King’s Speech på dvd.
Under 1900-talet fick Sveriges långa socialdemokratiska styre i kombination med vår geografiska närhet till Sovjetunionen en rad olyckliga konsekvenser. Socialdemokratins försök att finna en medelväg mellan kapitalism och kommunism ledde till ett visst fjärmande från västvärldens institutioner och ett närmande till Sovjetunionens begreppsvärld.
Det låg i Sovjets intresse att predika internationalism, att demonisera borgerlighet och att peka ut fungerande demokratiska institutioner som feodala rester. Vilket påverkade den svenska debatten.
Ovanstående kan låta som en dum konspirationsteori. Och jag menar inte att svenskar har varit några marionetter. Men debatten styrdes på många sätt av självbilden av en medelväg mellan öst och väst. Kärnvapenmotstånd och nedrustning kan låta som en god idé, till exempel, men det var Sovjets intressen som tjänade på att den positionen hade ett starkt fäste i Sverige. På samma sätt påverkade Sovjetunionen oss i andra frågor, exempelvis gällande nationalism eller borgerliga värderingar. Vi valde deras version av historieskrivningen.
I Sverige förekommer således sällan något försvar för nationalstaten som koncept, annat än när man diskuterar ett tänkt Palestina eller Kurdistan. Vi har sällsynt svårt att bejaka nationalism ens på själva nationaldagen – i år, till exempel, firade Stockholms stadsmuseum med somalisk folkdans. Begreppet ”typiskt svenskt” används pejorativt och inte positivt. Våra valda företrädare förringar majstänger och andra folkliga traditioner, och i vår offentlighet debatteras monarkin som vore den en belastning och inte en tillgång. Värnet för monarkin ses som småborgerligt och ideologiskt suspekt.
Så illa sedd är monarkin som företeelse att man vill klämma åt den till och med när den visar sig på spelfilm. Och den där Winston Churchill! Var inte han lite suspekt egentligen?
The King’s Speech är inte en dokumentärfilm. Den förenklar, förskönar och mytologiserar ett historiskt skeende. Men den utgör också ett ytterst njutbart försvar för monarkin som en demokratins grundsten. Se den, när den svenska offentligheten känns för inskränkt.
