Allmänhetens syn på insiderhandel påminner om synen på bedrägeri, vilket finansmarknadsminister Mats Odells uttalande i SvD:s artikel om insiderhandel tidigare i veckan minner om. Han berättade att han ”har full beredskap att vidta de åtgärder som behövs för att Sverige inte ska bli något insiderparadis”. Detta som en reaktion på de friande domarna i rättegången mot Cevian- och Nordeamännen, som stod åtalade för över tjugo fall av insiderbrott. Men måste insiderhandel vara omoralisk och skadlig?

Vissa länder, bland annat Sverige, hade förbud mot insiderhandel sedan tidigare (i Sverige från 1985), men det blev olagligt i alla EU-länder under 90-talet, efter att unionen 1989 antagit ett direktiv just för att stävja insiderhandeln.

Den lag som gäller i Sverige är Lag om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, som började gälla 2005.

Där definieras insiderinformation som ”information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument”.

Vidare definierar lagen en insiderbrottsling som ”den som får insiderinformation och som för egen eller någon annans räkning, genom handel på värdepappersmarknaden, förvärvar eller avyttrar sådana finansiella instrument som informationen rör”.

Vad lagen inte säger är varför ett förbud mot insiderhandel är rätt. I propositionen till lagen finner man däremot ett intressant argument för varför insiderhandel kan vara bra. Om insiderhandel är tillåten ”kommer den som har tillgång till ’positiv’ insiderinformation att kunna handla utan fördröjning. När han eller hon gör det drivs samtidigt priset upp. Insiderhandeln leder därför till priser som bättre avspeglar tillgångens värde, eftersom den avspeglar den positiva informationen. Andra aktörer kommer därför att handla till mer rättvisande priser.”

Avsaknad av insiderhandel kan alltså innebära att kapital används mindre effektivt. Ett undervärderat företag får sämre tillgång till kapital, medan pengar slösas bort på övervärderade företag.

Om lagliga möjligheter till insiderhandel finns, kan det finnas större drivkrafter för anställda i företag med korrupt ledning, som i fallet med Enron, att sälja av sitt aktieinnehav eller spekulera i börsnedgång genom blankning. Blankning och försäljning av innehav driver ner priset på aktierna och ger marknaden en signal om att något är fel i bolaget.

Istället var de enda som bedrev insiderhandel i Enron de som redan var brottslingar (den högsta ledningen) på grund av bedräglig bokföring. Om även laglydiga anställda hade kunnat utnyttja sin kunskap hade aktiekursen kunnat närma sig det korrekta värdet på företaget i ett tidigare skede.

Det finns inslag av inkonsekvens i både utformningen av lagstiftningen och tillämpningen av den. Det är olagligt för en in- sider att sälja aktier i ett företag som insidern vet kommer att gå i konkurs. Men det är lagligt för en insider att dra tillbaka en redan lagd säljorder om insidern kommer över information som kommer att leda till en kursuppgång. Det är lagligt att sitta still i en flytande båt, men olagligt att hoppa av en som sjunker.

Det finns tillfällen när insiderhandel kan vara skadlig. Om exempelvis ett gruvföretag anlitar en geolog för att hitta mineraler är det viktigt att resultaten är hemliga tills företaget kan börja utvinna mineralerna. Annars kan andra gruvföretag åka snålskjuts på företagets arbete och lägga egna bud på marken. Det skulle innebära att drivkrafterna att leta efter mineraler minskar. Det kan emellertid lösas genom sekretessavtal med anställda och affärspartners.

Det finns alltså problem med insiderhandel, men bilden är definitivt inte så svart-vit som till exempel Mats Odell vill påskina.