M ed sin unge som söt accessoar nedstoppad i portföljen pryder en kvinnofigur omslaget på det senaste numret av den amerikanska tidskriften The Atlantic. Förvisso stereotyp bild av ”kvinna som gör karriär” med pennkjol och diskretdyr väska, men funktionell som illustration av den omfattande debatt som tidningens innehåll har lett till.

Anne-Marie Slaughter, tidigare hög chef i Hillary Clintons stab, skriver i artikeln ”Why women still can’t have it all” om varför hon bytte jobb och flyttade hem till sin familj.

För Slaughter blev det svårt att ha ett krävande jobb långt hemifrån och samtidigt som hennes tonårsbarn behövde båda sina föräldrar i vardagen. Hon sade upp sig, flyttade hem och skrev en artikel om det.

Jag vet att det finns de som faktiskt menar att det finns uppgifter reserverade för kvinnor respektive män, jag tror till och med att jag känner ett par av dem. Deras övertygelse om vad varje kvinna egentligen vill och bör viftas inte bort så lätt – den beläggs ofta med udda forskningsrön som påminner om 1930-talets skallmätningar.

För dessa tvärsäkra uttolkare av världsordningen är en kvinna som utan kaffekanna tar plats i ett styrelserum ett pikant inslag som sannolikt bär sin avkomma i en handväska. Slaughters artikel väcker två sorters reaktion. Å ena sidan att hon aldrig borde ha tackat ja till jobbet utan blivit vid sin kvinnliga läst. Å andra sidan besvikelse över hennes val. De besvikna menar att om inte Slaughter visar att det går, att You can have it all, kommer världen aldrig att förändras.

Egentligen är det lite som skiljer de båda lägren åt och de har mer gemensamt än de skulle erkänna. Båda har en bestämd uppfattning om vad kvinnors faktiska uppgift är och fjärran är idén om kvinnor som personer med vitt skilda drömmar, begåvningar, idéer och begränsningar.

Båda gör sig skyldiga till en bedrövlig kollektivisering av halva mänskligheten.

Slaughters uppfattning är att feministerna har ljugit. Nu krävs 50/50 kvinnor och män på alla beslutande befattningar i såväl näringsliv som politik. Uppifrån och ner är hennes svar.

Delar av diskussionen känns igen i svensk debatt. Inte minst att varje samtal om värdet av att ge nära relationer tid, som Slaugthers dilemma handlar om, på något vis alltid hamnar i facket ’’kvinnofråga’’.