Det finns inga omedelbara militära hot mot Sverige, men det utesluter inte en framväxande riskbild att ta ställning till. En, som kan tyckas avlägsen, risk är kärnvapenbestyckade långdistansmissiler mot Europa med Iran som avsändare. Då kan det bli knöligt att inte skyddas av Natos missilförsvar som nu är under uppbyggnad. Annars är det Ryssland som kan ge huvudvärk – och som alla vet kan sådan komma plötsligt.

Ryssland är inte längre en gåta av det slutna sovjetiska slaget, men som försvarsminister Karin Enström uttryckte saken i sin en-veckas-försvar-duger-bra-intervju i DN ( 9/1) är läget ”svårtolkat”. Men är det så svårt som Enström ger intryck av när hon talar om ”tendenser som går åt motsatt håll”?

Det är riktigt att ”vi ser efterfrågan på mer demokrati och större frihet från en växande medelklass och vi ser en ledning som tycks gå åt ett annat håll”. Det är emellertid mycket litet som tyder på att efterfrågan kommer att växa i form av öppen och organiserad opposition. Det som däremot står helt klart är att ledningen inte bara ”tycks” bli mer auktoritär utan att Putinland har blivit mer auktoritärt.

Samtidigt bygger president Putin vidare på den politiska retorik och praktik som handlar om att utmåla väst som fiende med en ryskcivilisatorisk ideologi som senaste inslag.

När det gäller de ambitiösa planerna på att rusta upp väljer Enström ett bestämt perspektiv: ”Vi ser att man bygger upp sin militära förmåga utifrån en låg nivå.” Och så är det naturligtvis, men det centrala måste vara vilka militära förmågor som Ryssland kommer att få framöver.

Visserligen är det inte troligt att man uppnår målen fullt ut till 2020 men det kommer att finnas mycket kvalificerade förband i en krigsmakt omfattande 700000– 800000 man (jmf Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv, FOI).

Det kommer sedan rätt länge en ström av nyheter om förstärkning och ökad aktivitet (senast att marinen ska tillföras ytterligare 80 nya fartyg utöver tidigare aviserade 50 de närmaste tre åren och fler kärnvapen på Kolahalvön). Uppladdning pågår också i vårt direkta närområde, vilket avspeglar att även Östersjön blir strategiskt viktigare.

Ryssland projicerar makt genom uttalanden som dåvarande generalstabschefens om preventiva kärnvapenanfall mot Europa och varningar till Finland för att gå med i Nato, ja till och med öva med Nato. Det är doktrinen.

I samband med att atombåten Jurij Dolgorukij sjösattes häromdagen twittrade vice premiärminister Rogozin med ansvar för försvarsindustrin ut det glada budskapet: ”Darra kapitalistiska utlänningar (burzji)! Ni är färdiga!”

Försvarsminister Enströms slutsats är att ”man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser åt något håll”. Sant. Likväl måste man dra slutsatser. Antingen kan vi välja att ta höjd för att riskbilden kan förmörkas och ta ett ökat eget ansvar för att bibehålla det idag mycket goda säkerhetsläget – eller inte. Och i det ansvaret ingår att för säkerhets skull bli medlem i Nato.