Under de senaste åren har sjukfrånvaron i Sverige stigit dramatiskt. De sammanlagda frånvarokostnaderna uppgår nu till drygt hundra miljarder kronor per år. Följden är onödigt höga skatter och att andra offentliga tjänster än bidragsbetalningar får stryka på foten. Att denna kostnadsexplosion inte har hejdats i tid visar inte bara på politisk ovilja att tackla det obekväma utan också på ett stort systemfel i socialförsäkringarnas konstruktion.
Nu minskar glädjande nog den sjukfrånvaro som varar mellan fyra veckor och ett år. Den sjukfrånvaro som pågår längre än ett år ligger däremot fortsatt på rekordnivå (se diagram). Det betyder att vi under de närmaste åren med stor sannolikhet kommer att få uppleva ytterligare ökningar av antalet förtidspensioneringar, precis som Anna Hedborg skriver i sitt inlägg nedan. Förtidspension föregås mycket ofta av långvarig sjukskrivning.
Ett bekymmersamt faktum som förtjänar särskild uppmärksamhet är att allt fler unga är långtidssjuka eller nytillkommande
förtidspensionärer. Förra året förtidspensionerades 13 200 personer mellan 16-39 år. Hur kan det i välfärdssamhället Sverige vara möjligt att mer än tiotusen unga människor varje år bedöms vara oförmögna att arbeta under återstoden av sina liv? Det är ju inte klokt!
Att de kortare sjukfallen nu minskar ska ses mot denna bakgrund. Minskningen är förstås välkommen, men den sker från en mycket hög nivå. Vad Anna Hedborg än säger är det fortfarande sjukfrånvarons storlek och inte dess minskning som förtjänar vår uppmärksamhet.
Det vore helt fel att slå sig till ro och ta utvecklingen till intäkt för att de beskedliga regeljusteringar som hittills har genomförts har blivit en succé. Inte minst är det för tidigt att säga vad det kärvare arbetsmarknadsläget betyder. Att minska sjukfrånvaron och öka deltagandet i arbetslivet förblir en av regeringens absolut viktigaste uppgifter. Till dels handlar det säkert om en värderingsdebatt: Vad innebär det att vara frisk? När är man egentligen arbetsoförmögen? Varför
kan man inte växla spår även sent i livet?
Men det handlar förstås i hög grad också om fortsatta reformer: Hur kan rörligheten på arbetsmarknaden öka så att människor lättare kan lämna arbetsplatser där de inte trivs till förmån för mer stimulerande jobb? Hur får vi en rimligare självrisk för den enskilde? Och hur får vi ett mer enhetligt och aktivt agerande från försäkringskassorna, som motverkar den attityd som Helena Rivière beskriver, där försäkringen nyttjas som allmän säkerhetsventil?
