Tänk om någon av de stora tv-kanalerna skulle meddela att utfrågarna i årets valrörelse blir två klart borgerliga och ickesocialistiska profiler. Typ P J Anders Linder och Marie Söderqvist. Johan Norberg och Elise Claeson. Ulf Nilson och Tove Lifvendahl.
Det skulle bli en fest. Men bara för vissa. Andra skulle se det som ett attentat mot rikets säkerhet. Marita Ulvskog - som har betraktat ett tidigare regeringsskifte som ”en statskupp” - skulle förmodligen fundera på att utlysa undantagstillstånd.
Och det kommer inte att ske. Ty sådant får bara ske på andra kanten. Och där är det å andra sidan mer eller mindre - mest mer - självklart att utfrågarna i tv så att säga ”hör till familjen”.

Som i förra valrörelsen. Då sköttes statstelevisionens partiledarutfrågning av Stina Lundberg som fick ett ursinnigt utbrott mot moderaternas dåvarande partiledare Bo Lundgren. Och av Erik Fichtelius - Göran Perssons favorit, som i lönndom satt på Harpsund och hade förtroliga överläggningar med statsministern.
Så illa
är det inte i år (så vitt vi än så länge vet). SVT:s bägge utfrågare Marianne Rundström och Mats Knutson har veterligt inte för vana att sova över i den store ledarens datja.
Men helt bra är det inte. Både Rundström och Knutson är duktiga i sina ordinarie roller: att intervjua människor någon kort minut. Men att möta en i alla avseenden tung maktmänniska som till exempel Persson i en timmes direktsändning - det är något helt annat.

Det är för övrigt intressant att iaktta fördelningen av utfrågarnas respektive roller. Hon ska vara lättsam, charmig, ”mänsklig”. Han ska vara tung, tuff, påstridig.
Det finns också andra omständigheter som väcker tankar. Till exempel:
Efter varje utfrågning följer en ”expertkommentar” i Aktuellt. Här berättar en person vid namn Karin Andersson vad hon anser om Persson och alla de andra. Det är en tung position, för hon påverkar i varje sändning cirka en miljon människor. Förr i tiden hade Göran Perssons kompis Fichtelius den rollen.
Därför frågar man sig: vem är hon?
Tja. Jag själv minns henne från 1970-talet. Hon och jag satt vid samma bord på tidningen Arbetet (som tyckte om att kalla sig ”partiorgan för socialdemokratiska arbetarpartiet”). Som jag minns det var hon alltid snipigt indignerad över alla åsikter och fakta som inte stämde överens med partiet och vänstern.

Tänk om sådana människor någon gång kunde stå upp och säga som det är. ”Jag är sosse och jag har alltid varit sosse och nu ska jag här i tv ge en kommentar om vad jag tycker om utfrågningen av vår ... förlåt ... den socialdemokratiske partiledaren Göran Persson.”
Men så sker inte. Aldrig någonsin. Och om man som oliktänkande vill klaga på detta, då kan man skriva ett klagobrev till styrelseordföranden för Sveriges Television.
Han heter Lars Engqvist. För en tid sedan var han vice statsminister (s). Och en gång i tiden var han chefredaktör för tidningen Arbetet. ”Organ för Socialdemokratiska Arbetarepartiet.”
Så är det. Alla är de med i samma familj. Eller kanske rättare: kamrater i samma gäng.