Häromdagen beslutade Kammarrätten i en dom att ett fastighetsbolag ska få rätt att använda kameror vid sina entréer. Det är inget att oja sig över. De boende vill ha systemet, som alltså fungerar som en bildporttelefon där besökaren syns i bild endast hos den boende som gästen ringer på hos. Bilden visas i fyrtio sekunder och lagras inte, varför Kammarrätten menade att denna form av kamera snarast var att likna vid ett titthål i en dörr.
Mer är det inte. Vilket illustrerar att alla kameror inte är läskiga och värda att bekämpa. Gränsen är dock inte uppenbar mellan vad som är otäck övervakning och vad som är helt okej dito.
I veckan berättade Beatrice Ask vid en pressträff att hon vill göra det lättare att få tillstånd för kameraövervakning. Dylika budskap bör man alltid haja till inför, åtminstone i en tid då övervakningsivern sprider sig över de demokratiska staterna.
Men just denna gång har Ask rentav goda idéer. Hon vill att butiksägare ska få sätta upp kameror utan att först söka tillstånd. Däremot ska de anmäla att så har skett i efterhand. Gott så. Så länge reglerna kring eventuell lagring och spridning av bilderna är strikta bör en butiksinnehavare få övervaka i exempelvis stöldförebyggande syfte.
Kameror på gator och torg är knepigare. Här måste integritetsaspekten alltid vägas mot hur brottsutsatt det aktuella området är. Därtill kommer frågan om hur bra det här med kameror egentligen fungerar och om det inte bara flyttar brottsligheten utanför kamerans räckvidd.
Knepigast är Asks idé om att poliser ska få lägga ut bilder från övervakningskameror på sin hemsida för att få hjälp med att klara upp brott. Även om man kan se fördelarna med detta bör integriteten här väga mycket tungt. Att gå på stan ena dagen och publiceras av polisen nästa är inte en tilltalande tanke. Den känns lite, gredelin, om man säger.
Tillsynen av rikets till antalet ökande kameror vill justitieministern flytta från länsstyrelserna till Datainspektionen, för att få en enhetligare bedömning.
Utmärkt. Om det är något vi inte vill ha när det gäller övervakningstillstånden så är det godtycke och flexibilitet. För på ett sätt är flera av ovan nämnda förslag just vad som är problemet med övervakningssamhället som kryper inpå oss.
En kamera här och en kamera där är i sig inget att oja sig över, den kan rentav vara välkommen. Men en gång i tiden var kamera ett ord som jag associerade med utrop om ”Omelett!” och ”Cheese!”.
Nuförtiden är associationsbanorna inte lika soliga.
