De verkar ha blivit en viktig del av själva jultraditionen, rapporterna om hur julstressen väller in över stackars människor i stad och land. Den som funderat på vad självuppfyllande profetior är har svaret här. Och är du ännu inte julstressad, det är ändå andra söndagen i advent, finns all anledning att nu känna riktig, rå stress.

När Stockholms stad julpyntade gator, torg och kala grenar med tusentals lampor, dök plötsligt två jätteekorrar upp på var sin sida om borgarrådet Ulla Hamilton. Stunden är förevigad på fotografier som visar en mycket förvånad och just stressad Stockholmspolitiker. Stadshuset meddelade sedan att man inte hade en aning om att det var ekorrar som skulle skapa julstämning på Stureplan, man hade möjligen tänkt sig tomtar. Att Stureplanspyntet dessutom var reklam för en amerikansk tecknad film gjorde inte saken bättre.

Indignationen var stor. Är det något vi vet om julen och dessutom håller högt som en religiös trossats, så är det att den absolut inte får vara kommersiell. (Och vad är mer kommersiellt än amerikansk tecknad film?) Stadshuset tog avstånd. Julpynt bekostar man gärna men att ge plats åt filmreklam var inte meningen.

Nu hade Stockholm drabbats av såväl kommersiella julinslag som stress.

Julens egentliga budskap verkar ha ersatts med en tydlig och gemensam idé om vad julen absolut inte får vara. Att glögga och julhandla kan sannolikt leda till svår stress om man inte har någon uppfattning om varför man gör allt detta. Det blir ganska tomt att förebereda en högtid som inte betyder något mer än förberedelserna i sig.

Det finns något pubertalt osäkert över denna icke-idé om vad julen är. Tonåringar vet som regel exakt vad som är pinsamt, vad som bara inte går för sig, men saknar ofta en egen uppfattning om vilka värden och åsikter de vill stå för.

I brist på julinnehåll blir själva julstressen det man samlas omkring. Ett mer onödigt, självpåtaget ok är svårt att tänka sig.

I stressrapporterna beskrivs 70-talister som särskilt ’’drabbade’’ eftersom de ställer höga krav på sig själva. De har ofta barn, utbildning, karriär (såväl på jobbet som på gymmet), ett pyntbart hem och otaliga sociala relationer. I stort sett väldigt lite att beklaga eller se som grund för gråt och tandagnisslan. Det är lättare att ömka den som sitter i en situation den själv inte har valt eller kan påverka.

Man kan inte annat än frukta vad som ska hända när frågan hamnar i politikernas händer. Blir det en utredning om stressen inför julstressen? Kommer bekymrade ministrar att ge sig ut i folkhemmet för att lyssna in hur vardagssamtalen om problemet går? Snart vid ett julbord nära dig.