I söndags var det Håkan Juholt som stod för P1:s Sommarprat. Det var inte oävet. Lite historia och några historier. Påskallavik och Elvis. Inte oväntat slog han också ett slag för vikten av att bry sig om varandra.

Huvudintrycket av Sommar blev att den där Juholt ju är en riktigt hygglig prick. Han är en person – har det också sagts mig – som man äter en trevlig lunch med.

Men Juholt aspirerar dessutom på att bli statsminister.

I Sommar sade Juholt helt korrekt att det enda han hittills verkligen har uträttat i rikspolitiken är att ha lagt om försvarspolitiken.

Det var ingen ände på självförträffligheten. Försvarsberedningens arbete under hans ordförandeskap sades vara ett exempel på när svensk politik är som bäst.

Wilhelm Agrells studie Den eviga freden (Atlantis, 2010) av hur det gick till ger en mindre förskönande beskrivning av det som bäst kan beskrivas som ett veritabelt politikmisslyckande. Och det är alltså det enda Juholt verkligen har uträttat.