”Där är jag inte beredd att kompromissa”, sade Waidelich.
Frågeställningen var berättigad. I svallet av den globala ekonomiska krisen har det blivit uppenbart hur betydelsefullt det svenska budgetregelverket har varit. Internationella bedömare har gång på gång lyft fram Sverige som förebild för omvärlden (se exempelvis ”Five economic lessons from Sweden, the rock star of the recovery” i Washington Post 24/6, eller ”The Swedish Economy: North Star” i The Economist 9/6).
Inom Sveriges politiska vänster är det vid budgetreglerna som den stora skiljelinjen har gått. När Mona Sahlin först formade den rödgröna koalitionen uteslöts Lars Ohly och Vänsterpartiet just med hänvisning till att Vänstern ville avskaffa budgetramarna. Först efter att Lars Ohly förödmjukat sig och slutligen accepterat reglerna släpptes Vänsterpartiet in i det rödgröna samarbetet. I samma sekund som koalitionen sprack efter den borgerliga valsegern återgick det forna kommunistpartiet till sina gamla hjulspår, och är i dag åter ensamt i riksdagen om att vilja luckra upp regelverket.
Presskonferensen med Waidelich stillade således en berättigad oro. Även den nya socialdemokratiska ledningen garanterar sunda statsfinanser, lät man förstå.
Den 23 juni undertecknade dock Håkan Juholt ett dokument med motsatt innebörd. Då träffades partiledarna från EU:s alla socialdemokratiska partier i The Leaders’ Conference of The Party of European Socialists (PES). Visst fokus där hamnade på Håkan Juholt som ny i kretsen, men det mål ledarkonferensen enades om att arbeta för har inte rapporterats hemma i Sverige.
En av punkterna i det dokument som antogs kräver att EU:s medlemsländer, på nationell nivå, ska kunna undanta statliga investeringar från budgetreglerna.
”At the national level: a smart fiscal rule (our ’golden rule’) to ensure the sustainability of public finances, leaving out productive public investments from equilibrium targets”, som det heter ordagrant i uppropet From Economic Chaos to Economic Governance.
Det är förstås helt legitimt, om än oansvarigt, att argumentera för att skrota de svenska budgetreglerna. Vänsterpartiet och Lars Ohly gör det, som sagt.
Men för Håkan Juholt och Tommy Waidelich innebär det åtminstone två problem.
För det första finns det åter anledning att betvivla Socialdemokraternas förmåga att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Håkan Juholt har skrivit under på att han vill avveckla den framgångsrika modell som under den globala krisen har gjort Sverige till en fixstjärna på den statsfinansiella himlen.
För det andra reses frågan varför Håkan Juholt säger en sak till det svenska folket och en annan sak när han sitter med socialistledarna i Bryssels konferensrum. Om Juholt vill luckra upp budgetregelverket borde han väl våga stå för det även inför väljarna?
