m en vecka presenterar finansminister Anders Borg vårpropositionen. Den här gången har han fått stränga order av riksdagens talman att inget av innehållet får läcka ut före klockan åtta på morgonen den 15 april. Men han lättade ändå lite på förlåten när fördelningseffekterna av regeringens politik presenterades vid ett seminarium igår. Och det kan vara värt att notera, även om inte Borg själv gjorde den reflektionen – alla grupper har fått det bättre.
Den disponibla inkomsten har under mandatperioden ökat i alla inkomstgrupper – från den fattigaste till den rikaste tiondelen. Exakt hur mycket varierar någonstans mellan fyra och åtta procent och de största vinnarna/förlorarna, för att använda kvällstidningsretorik, återfinns inte bland de rikaste/fattigaste tio procenten. I det korta perspektivet är det med andra ord inga dramatiska förändringar som har skett. Vänsterns överord om att samhället har dragits isär eller att klyftorna har ökat drastiskt ligger långt ifrån sanningen.
Däremot finns det i Sverige, liksom i många andra länder, en långsiktig trend mot ökad inkomstspridning. Inte heller i detta fall är det någon enorm förändring och den har varit tämligen likartad de senaste två decennierna, men den finns där. Men vad säger egentligen skillnaderna i inkomstfördelning?
För att få en klar bild av det bör man vara noga med att inte förväxla inkomstskillnader med löneskillnader. Den alldeles övervägande majoriteten av dem som har lägst inkomster har nämligen ingen lön. I den fattigaste femtedelen av befolkningen är bara var femte sysselsatt.
Det avgörande för att minska inkomstspridningen är med andra ord inte att öka lönerna i olika grupper. Det är till exempel inte säkert att generösa löneökningar i avtalsrörelsen bidrar till att minska klyftorna, vilket LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin säger sig vilja. De viktiga klyftorna finns nämligen mellan dem som har en lön och dem som inte har det.
En stor del av den senare gruppen är visserligen studenter, pensionärer och frivilligt deltidsarbetande och så länge det är självvalda situationer som orsakar en lägre inkomst behöver det inte vara ett problem. För att ta ett udda, men belysande exempel: Den som tar tjänstledigt från ett välbetalt arbete för att segla jorden runt är visserligen låginkomsttagare, men knappast att beklaga.
Men för stora grupper är det långt ifrån självvalt att stå utanför arbetsmarknaden. Bland dem med lägst inkomster finns framför allt många arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionärer. Det är en statistisk omöjlighet att se till att ingen tillhör den fattigaste delen av befolkningen. Men att öka möjligheten för fler att få ett arbete är åtminstone så nära man kan komma den visionen.
När Anders Borg presenterade vårpropositionen förra året beskrev han det ekonomiska läget som allvarligt. Idag ser det ljusare ut. Ett bättre ekonomiskt läge gör också att regeringens reformer kan få effekt fullt ut. På sikt beräknas de fyra stegen i jobbskatteavdraget ge mellan 70000 och 100000 jobb enligt olika bedömare. Att öka sysselsättningen är den enskilt viktigaste fördelningspolitiska insatsen någon regering kunde ha gjort.
