Karl Rove kom till Almedalen och mediebevakningen var massiv: en rimlig nyhetsbedömning. Få i Alme­dalens historia har befunnit sig så nära samtidens viktigaste beslut. Efteråt kom en förutsägbar anklagelse. Journalisterna hade varit för okritiska.

Att reportrarna undvek de pregnanta frågorna är dock ett märkligt påstående. Man frågade om Roves impopuläre chef, om Irak och tortyr, om Roves svenskfobi, om negativa kampanjer, om högerkristet maktutövande, och så vidare. Så vad saknade kritikerna?

Detta: varför ljög du om opinionsmätningar som frågade om John McCains påhittade, utomäkten­skapliga, svarta barn? Hur kunde du, för politiska syften, leka med CIA-agenten Valerie Plames säkerhet? Och varför är du inte i Washington, i förhör du lag­ligen blivit kallad till, om politi­seringen av justitiedepartementet?

Att dessa tre frågor aldrig kom upp visar emellertid bara att den svenska journalistkåren är bättre än sitt rykte – och att dess kritiker ägnat för många nätter i den spökvärld som ­råder i World Wide Webs källarlokaler.

Jag har en bekant, Wayne Slater, som ägnat åratal och sitt ansenliga, journalistiska kunnande åt att försöka bevisa att Rove var mannen bakom övertrampen mot McCain. Resultatet är två böcker (Bush’s Brain och The Architect) och en film (Bush’s Brain). Slater slirar på sanningen ibland, skulle älska att nita Rove, men lyckas trots detta aldrig samla sig till att faktiskt påstå att Rove var skurken i McCain-affären. Varför?

Beträffande läckan om CIA-agenten har den skyldige, Richard Armitage, erkänt; Rove har friats av en åklagare som verkligen ville sätta dit honom. Journalistkåren har backat. Varför?

Och när det gäller kallelsen till förhöret som krockade med Almedalen: alla visste att detta var en politisk skenmanöver. Sekunden efter att Rove kallats stod det klart att han inte borde infinna sig. Om han kommit hade det skrämt livet ur kommittén som jagade honom och inneburit en konstitutionell kris i USA. Hela affären är på väg att sorteras undan som en meningslös symbolhandling. Varför?

Svaret är – i alla tre fallen – att substans saknas.

Till sist, en tragisk historia. År 2000 kom boken Fortunate Son av J H Hatfield, vars anonyma källor påstod att George W Bush arresterats för kokain­innehav och släppts sedan pappa mutat en domare. Min gode vän Pete Slover undersökte saken för Dallas Morning News och fann att författaren avtjänat fem år för anstiftan till mord. Boken drogs in. Hatfield fick schavottera i tv-programmet 60 Minutes, där ljuget drogs ur honom.

Ett år senare tog Hatfield sitt liv, då det stod klart att han var på väg till fängelse igen, nu för bedrägeri. Det dröjde inte länge förrän webbrykten uppstod om att Karl Rove låg bakom hans död. De cirkulerar fortfarande, liksom bluffen om Bushs kokainbrott.

Borde de svenska journalisterna ställt tuffa frågor om det också?

Min bedömning är att de gamla medierna, genom att hålla stånd mot internetskvallret, gjorde ett kvalificerat jobb när Rove besökte Almedalen. Nätet är i sina skrymslen och vrår en ding, ding värld. Där plockar opinionshaveristerna fallfrukten och låter den jäsa.

Då är det inte så dumt, trots allt, med riktiga journalister som kan skilja rättfärdigande från päron.

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro Media Institute.

Tipsa andra

Vad är det här?

Ledarsidan | Mest lästa