Fredrik Reinfeldt och David Cameron har en hel del gemensamt men de sitter inte i samma båt. Båda är pragmatiska politiker som har förnyat sina partier och leder liberalkonservativa koalitionsregeringar, men medan Reinfeldt har råd med reformer kämpar Cameron med det gigantiska budgetunderskott som Gordon Brown och Labour har lämnat efter sig.

Reinfeldt ökar nu stödet till kommunerna och sänker skatten för pensionärer. Samtidigt meddelar Cameron att det är slut med barnbidrag till bättre bemedlade, och det är bara början i en lång rad av brittiska besparingar.

Men även om Fredrik Reinfeldt inte har några skäl att önska att han var i sin engelska kollegas kläder, hur välskurna dessa än må vara, har han all anledning att lyssna till vad David Cameron säger. Hans tilltal och idévärld har en fräschör som skulle göra sig utmärkt även i svensk politik.

Det handlar om att se människan i alla hennes egenskaper. Hon är skattebetalare: ja. Hon är välfärdsmottagare: ja. Men hon är också välståndsskapare med rätt till personligt svängrum och medborgare med ett personligt ansvar för det gemensamma.

Reinfeldt snuddar vid temat när han talar om att ”samhället är större än staten”, men det är inte där han lägger tonvikten och det förblir ganska abstrakt.

Cameron slog an en annan ton vid torykongressen i Birmingham igår. Vad gäller återhämtningen börjar den inte med åtgärder utan med enskilda människors insatser: ”Det kommer att vara de handlingskraftiga och knegarna, innovatörerna och entreprenörerna, som får fart på vår ekonomi … Jag kan inte nog säga hur mycket jag beundrar människor som lämnar den fasta anställningens trygghet för att pröva sig fram på egen hand.”

Sveriges regering är vald på ett ”jobbmanifest” och sätter arbetslinjen över allt annat, men politiken har ännu inte givit högsta prioritet åt dem som verkligen skapar jobb.

Företagsamhet tas för all del upp ganska tidigt i årets regeringsförklaring, men den kommer först efter de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – och både statsministern och finansministern ransonerar sin beundran för företagarna som personer. Att ändra på det vore att ge ett väldigt värdefullt besked – som inte kostar statsfinanserna ett öre.