Några sidor in i Alliansens valmanifest hittar man ett av de verkliga kärnbudskapen: ”Sverige har inte råd med några experiment som riskerar att hota vår unikt starka position.” Visst känns det som 100 procent Nya moderaterna, men det är inte Per Schlingmann som är pappa till den pragmatiska parollen. Redan 1957 drev förbundskansler Konrad Adenauer kampanj med hjälp av beskedet Keine Experimente, inga experiment, och resultatet blev inte så pjåkigt: CDU/CSU fick 50 procent i valet medan SDP fick 32. Regeringen Reinfeldt drömmer knappast om en sådan parad­seger, men de har gott hopp om att det ska betala sig att hålla fast vid den linje som har rullats ut.

Det tyder på gott självförtroende. Socialdemokraterna styrde under 12 år innan Alliansen tog över 2006, och ändå är det avfall från den borgerliga linjen och återfall i S-politik som väljarna ska tycka är vanskliga experiment. Den nya borgerligheten ska uppfattas som garanter för stabilitet, trygghet och en säker hand till rors, medan de gamla makthavarna i socialdemokratin ska ses som yviga lättmatroser.

Det kan lyckas. Framför allt av två skäl:

Dels har regeringen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen hanterat den ekonomiska krisen med lugn och gott omdöme som väckt respekt vida kretsar. Alla läser inte Financial Times, men många har förstått att vi klarat oss bättre än de flesta. Man nickar instämmande åt formuleringar som den i valmanifestet: ”Medan många länder i vår omvärld diskuterar vilka nedskärningar och skattehöjningar som krävs för att bekämpa växande underskott och ekonomiska obalanser bedömer vi att det för 2011 finns ett begränsat reformutrymme.” När Thomas Östros domderar om vanstyre skakar väljare förundrat på huvudet.

Dels har det rödgröna samarbetet skapat stora trovärdighetsproblem för S. En del av deras traditionella väljare är djupt skeptiska mot V, andra har starka dubier inför MP. Politiskt är avståndet mycket större mellan De rödgröna än mellan de borgerliga, vilket man ser varenda dag med grälet om inkomstskattens framtid som det mest aktuella exemplet. Gamla S var kanske inte så spännande alla gånger, men man visste i alla fall vad man fick.

Valmanifestet bjuder inte upp till permanent revolution. Tvärtom går det ut på att konsolidera reformerna från 2006-2010 och ta några steg till. Rut blir kvar, valfriheten värnas, inkomst­skatterna kan komma ned en bit till om allt går bra. Det blir nya lärlingsjobb, avdragsrätt för ­gåvor och skärpta straff för återfallsförbrytare. Det är viktigare att vänstern inte får riva upp det som gjorts än att det tas nya stora steg.

Det plottras för mycket, det ställs för låga krav på offentlig för­nyelse och det satsas för lite på innovation och entreprenörskap. Det blir ingen brist på arbetsupp­gifter för borgerliga opinions­bildare under en Reinfeldt II-­ministär. Men det kan nog vara så här man ser till att bli omvald. Adenauer kunde sina saker.

PJ ANDERS LINDER