Jasminrevolutionen i Tunisien har väckt förhoppningar om en liknande utveckling som när de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa föll i hop. En ung mans protest i en landsortsstad ledde till att Ben Alis stabila diktatur rasade som ett korthus och han själv tvingades gå i exil. Det härskande partiets tillgångar är beslagtagna och övergångsregeringen som leds av samma gamla parti är under protesttryck att avgå.
Demonstranterna i Tunis vill inte att den gamla eliten ska leda övergången till ett nytt Tunisien. Det finns inte någon tilltro till att regeringsmedlemmarna helt plötsligt har blivit opolitiska teknokrater som inte har fingrarna i samma syltburk som Ben Ali.
Centrala oppositionspolitiker är på väg hem från exilen. Två av dem, Taoufik Ben Brik och Moncef Marzoukiav, har deklarerat sin kandidatur i presidentvalet som planeras att äga rum om ett halvår. Islamistledaren Rachid Ghanouchi har ännu inte gett besked; över huvud taget är det oklart vilken roll islamisterna vill spela när det är fritt fram på det politiska fältet. Den lokala grenen av al-Qaida har för sin del manat till jihad.
Förutsättningarna att lyckas med övergången till ett mer politiskt öppet och mer inkluderande samhälle är jämförelsevis bättre i Tunisien än andra land i arabvärlden.
EU kan spela en central roll för att stödja en god utveckling. Efter att i åratal ha stött den nu förlupna diktatorn är det dock knappast läge att komma inridande på höga hästar. Det är både sorgligt och ironiskt att Ben Alis parti under två decennier var medlem av Socialistinternationalen (det uteslöts först efter Jasminrevolutionen), och att EPP och diktatorn ganska nyligen bestämde sig för att samarbeta. Frankrike hann erbjuda Ben Ali att skicka kravallpolis mot diktaturdemonstranterna.
EU kan bidra till ett lugnare förlopp genom att lindra det missnöje som bottnar i höga matpriser. EU kan också erbjuda hjälp med att organisera och övervaka presidentvalet så att det blir fritt och rättvist – och därmed bidra till att undanröja tvivel om valets legitimitet. Det bör också skapas beredskap för att backa upp en demokratiskt vald president (om den också bör gälla EU:s snabbinsatsstyrka blir en delikat fråga).
Folk i allmänhet gillar frihet och demokrati. Det betyder dessvärre inte att det finns någon garanti för att det blir resultatet av Jasminrevolutionen. Kaos eller en ny diktatur kan inte uteslutas, inte heller en utveckling som påminner om Irak med trätande handlingsförlamning i politiken. Ingen vet.
Arabvärldens andra despoter – av samma skrot och korn som Ben Ali – vacklar omkring på Bambiben och famlar efter åtgärder som ska stoppa smittan. Problembilden är densamma, liksom möjligheten att via mobil och sociala medier organisera protester. Trycket ökar. Om jasminen verkligen slår ut blir Tunisien ett förändringsbärande exempel för hela arabvärlden.
