Jan Guillou motsäger sig själv i KGB-härvan

Alltsedan Jan Guillou i lördagens Expressen erkände att han tagit uppdrag från KGB har han försvarat sig med två argument.

Först menar han att han drevs av ett journalistiskt intresse, men att slutsatsen efter fem års kontakter med KGB var att det hela var journalistiskt ointressant. Vilket skulle kunna vara rimligt om inte resonemanget motsades – av Jan Guillou själv.

Tvärtom gick ett av Guillous största avslöjanden på 1970-talet ut på att beskriva just främmande makts försök att värva journalister med brännvin, restaurangbesök, tjänster och gentjänster. Spionmetoderna, med hemliga signaler och avledande manövrar, sågs som så angelägna att skildra att Guillou kallade till presskonferens i samband med att FIB/Kulturfronts nummer om den avslöjade spionen trycktes.

Guillou berättar själv i yrkesmemoaren Ordets makt och vanmakt (Piratförlaget) hur han sökts upp på redaktionen av en journalist vid Sveriges Radio som approcherats av en ambassadtjänsteman med ”lunch, sedan party, sedan ny lunch, lite spritflaskor och politiska samtal, sedan förfrågan om en liten oskyldig tjänst, nästa tjänst mindre oskyldig men generöst betald, därefter regelrätt värvning”.

Utan mer information än så konstaterade Guillou då, enligt memoarerna, att det hade varit ”en katastrofal felbedömning”, att avvisa den här historien. Det blev ett stort reportage 1976.

Så, vad skiljer denna historia från Guillous middagar på Tennstopet, kassar med ambassadsprit, välbetalda skriftliga rapporter, kontaktinstruktioner med hemliga kritsignaler i telefonkiosker samt även ett fullbordat kuriruppdrag i tunnelbanan?

Jo, scoopet gällde USA.

På presskonferensen fick Guillou en talande fråga (från SvD):

”Ni på FiB har redan gjort århundradets avslöjande om IB. Och nu klappar ni till CIA. Det är visserligen bara att gratulera. Men. Har det inte fallit er in att det finns en ännu större spionorganisation i Sverige? När tänker ni ge er på den?”

”Visst, KGB hade varit ännu häftigare. Har ni några bra tips på sådant som ni inte vågar publicera i morgonpressen, så vänd er med förtroende till Folket i Bild/Kulturfront”, svarade Guillou.

Idag låter det annorlunda.

Jan Guillous andra försvarslinje är att han omöjligen kan ha velat hjälpa KGB därför att han var maoist, och därmed motståndare till Sovjetkommunismen.

Det är sant att vänstern var splittrad i för och mot Sovjet, och att Guillou höll på Kina.

Problemet för Guillou är dock att han då som nu var beredd att försvara vad som helst som skadade huvudfienden. I memoaren beskriver han exempelvis hur han vid tiden ursäktade Japanska Röda Arméns och PFLP:s terror, för att den skadade Israel.

Där ligger antagligen förklaringen till varför Guillou avslöjade CIA, men samarbetade med KGB. Så länge USA var fiende var det viktigt med ett starkt Sovjet.

Och där finns också förklaringen till att ingen gjort mer än Jan Guillou för att tydliggöra begreppet Fiendens fiende.