et här hade många redan anat. Det är en vanlig reaktion bland alla de debattörer som faller in i hyllningskören till boken Jämlikhetsanden. Och det är just det som är problemet: här kommer en bok som tycks bevisa vänsterns grundtes – att ekonomiska klyftor är dåligt. Något tiotal diagram och häpp; ekonomisk ojämlikhet ger sämre hälsa, ökad kriminalitet, ja, kort sagt ett sämre samhälle.
Det skulle vara så nära man kan komma ett vetenskapligt bevis för att det är Mona Sahlin eller kanske ännu hellre Lars Ohly man ska rösta på i höst. Inte konstigt att många debattörer är beredda att svälja boken med pärmar och allt. Men kan det verkligen vara så enkelt?
Nej, naturligtvis inte. En närmare granskning visar att boken innehåller en hel del märkligheter.
Varför väljer författarna, Richard Wilkinson och Kate Pickett egenkomponerade hälsoindex och ovanliga mått för inkomstojämlikhet istället för dem som är standard? Hur kommer det sig att författarna när de jämför hälsa och sociala problem bland OECD-länderna har plockat bort ett antal, däribland Tjeckien, Luxemburg och Sydkorea?
Misstanken att författarna helt enkelt har valt ut mått och de länder som passar in i deras övergripande tes bekräftas av en rapport som Skattebetalarnas förening publicerar idag. När förhållandet mellan ekonomiska skillnader och olika hälsomått studeras, men med de mått som normalt brukar användas finns inga generella statistiskt säkra samband.
Inte heller tycks ojämlikhet döda, vilket är den paroll under vilken Wilkinson reser runt och föreläser om boken. När ekonomisk ojämlikhet jämförs med den förväntade livslängden finns heller inga samband. Den grafen valde han att inte ta med i boken.
Är det så allvarligt då? Ja, faktiskt. För en bok vars hela syfte är att vetenskapligt bevisa att ojämlikhet är farligt är det en kritik som liknar sågning jäms med fotknölarna.
Andra har framfört liknande invändningar som är tillräckligt allvarliga för att Jämlikhetsanden borde betraktas som en partsinlaga från vänster, inte som en sanning. Då finns det också anledning att diskutera dess grundläggande tes som den politiska åsikt den är.
Den uttolkades till exempel av Per Wirtén i Expressen för en vecka sedan. I en jämförelse mellan ett välmående och ett av sociala problem drabbat område i skotska Glasgow skriver han: ”Överflödet i Lenzie förvandlas då till ett samhällsproblem länkat till det i Calton, samband uppenbaras mellan Maseratin som parkerat utanför kaféet på Kirkintilloch Road och att människor dör unga tolv kilometer härifrån.”
För Wirtén är överflödet det främsta problemet, inte fattigdomen. Men om man tycker att de ekonomiska skillnaderna ska minskas kan det förstås ske på två sätt, antingen genom att de rika blir fattigare, eller genom att de fattiga blir rikare. Frågan är varför vänstern så gärna väljer den första vägen.
Sedan kan man fundera på om inte avogheten mot ”överflödet” riskerar att spä på just den stress och de konflikter mellan olika grupper som Wilkinson och hans anhängare hävdar är orsaken till de sociala problemen. När Wilkinson och Picketts sanningar visat sig vara något annat återstår bara frågan: är det viktigare att de rika får det sämre eller att de fattiga får det bättre?
