I sitt installationstal antydde Håkan Juholt att han, precis som Mona Sahlin, vill utgå från Wilkinsons och Picketts studie Jämlikhetsanden i sin politik (Sahlin har ju kallat boken för sin “ideologi”). Den hävdar, med stöd i många mätningar, att alla tjänar på jämlikhet. Ju större klyftor, desto mer drabbas envar av sociala och hälsorelaterade problem. Materiell omfördelning ligger därmed också i de rikas intresse.

Bokens metod har kritiserats, men det finns en invändning från höger som är betydligt viktigare, som dessutom i lika hög grad träffar bokens liberala belackare. Den säger att boken är irrelevant för politikens grunder, en poäng som tycks ha gått debatten förbi.

Jämlikhet är ett grundläggande värde. Det behövs inga mätningar för att slå fast att det är viktigt och gott. Ingen vanlig människa, som ställs inför mötet mellan nöd och överflöd, undgår ångesten som följer. Självklart lider både fattig och rik av ojämlikhet.

Att påstå att ojämlikhet drabbar alla är att slå in en sedan urminnes tider öppen dörr.

Men det är inte hela berättelsen. Slöfocken som ser grannen köra till jobbet i gryningen, och sedan själv somnar om, känner ingen rättfärdig vrede över att han själv äger mindre. När han från hammocken ser grannen återvända från tolvtimmarsdagen, upplever han inte ångest över grannens fina hus. Kanske känner han skam inför sin egen lättja.

Jämlikhet måste sålunda ställas mot andra goda och viktiga värden: flit, ansvarstagande, rättvisa.

Också finns det en annan sorts ojämlikhet. Personen som i gryningen gläntar på persiennen i sin lyxvilla och ser grannen lämna sitt plåtskjul och cykla till jobbet; som drönar vid poolen när grannen återvänder efter tolv timmar på skitjobbet: det är knappast givet att han förtjänat det goda livet i förhållande till sin flitige och ansvarstagande granne.

Även här ställs värden mot varandra. Situationen är uppenbart orättvis. Samtidigt säger egendomsrätten att vi inte utan vidare får tillåta staten att dela jämnt, även om vissa klyftor smärtar. Och vad säger vi till de människor som arbetar hårt för att lämna en förmögenhet till barnen? Äger vi rätten att efter deras död avfärda det som skänkte deras liv mening?

Ytterst gäller frågan vad vi ser när vi betraktar människan. Vad är hon värd? Vilka är hennes rättigheter? När upphäver den enas rätt till värdighet den andres rätt till egendom? Kan vi dricka champagne medan grannens barn svälter? Får staten ta ifrån oss vår surt förvärvade resa till Thailand om vår lata granne inte har råd att åka?

Här blottläggs politikens grundläggande förutsättningar. Värden och rättigheter vägs mot varandra. Vi drar slutsatser som bestämmer de politiska mål vi önskar se uppfyllda. Först därefter träder empirin in i bilden, när medlen ska diskuteras. Men Jämlikhetsanden argumenterar inte för jämlikhet, utan utgår från dess värdes överhöghet (vilket också ger dess metodfel).

Man undrar för övrigt vad sossarna sagt om boken påstått att majoriteten mådde bättre av stora klyftor? Ta från de fattiga och ge till de rika?

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut. rolandpm@gmail.com