Såg du artikeln ”Regeringen Reinfeldt populärare än alla regeringar Persson” i helgen? Nej, tänkte väl det. Det skrevs ingen sådan artikel.

Varje år sedan 1996 har Aftonbladet låtit mäta vad folk tycker om ministrarna. Vanligtvis publiceras resultaten kring årsskiftet. Den 2 januari i år kunde Aftonbladet således berätta att både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg ligger i topp med betyget 3,5 på en femgradig skala, och att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson hamnar i botten på 2,4. Aftonbladet noterar förtjänstfullt att betyget på Cristina Husmark Pehrsson, om än lågt, inte är lägst i historien – den bottennoteringen stod den socialdemokratiska migrationsministern Jan O Karlsson år 2002 då han fick 2,0. Även berättas att högsta betyg genom tiderna gick till utrikesminister Anna Lindh samma år, då hon fick 3,6.

Vad som inte berättas är att betygen på ministrarna i regeringen Reinfeldt även i denna mätning ligger i genomsnitt över de betyg som gavs till ministrarna i de olika regeringarna Persson. Snittbetyget för regeringen Reinfeldt blev i år 2,89. Det är mer än Perssons kabinett någonsin uppnådde. 1998 fick regeringen Persson 2,84 i snittbetyg. Högre än så kom S-regeringarna aldrig.

Under det opinionsmässigt katastrofala 2007, då Alliansregeringens popularitet drabbats av avgångna ministrar, gavs snittbetyget 2,78. Det är det lägsta som Alliansregeringen sjunkit till. Men den nivån kunde regeringen Persson för det mesta bara drömma om. Faktum är att regeringen Reinfeldt slår alla tidigare uppställningar av regeringen Persson i tre mätningar av fyra.

Den borgerliga debattören och bloggaren Dick Erixon har med nitisk folkbildarvilja samlat statistiken på sin blogg (www.erixon.com). Den som tar sig tid att studera siffrorna ser att Cristina Husmark Pehrssons 2,4, till exempel, likaväl kan betraktas som ganska lyckat. Den socialdemokratiska sjukförsäkringsministern Maj-Inger Klingvall nådde aldrig högre än till 2,3. Den centerpartistiska infrastrukturministern Åsa Torstensson, med 2,7, står sig rätt bra mot kommunikationsminister Ines Uusman, som aldrig fick över 2,4.

Näringsminister Maud Olofsson som i årets mätning, efter bilindustrins kris och all uppståndelse, faller till 2,7, klarar sig också ganska hyggligt. Jämför med socialdemokratiska föregångarna Anders Sundström, vars bottennotering var 2,2, och Björn Rosengren, som slutade vid 2,3. Ja, jämfört med deras är Maud Olofssons popularitet närmare kungahusets.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin backar i år till personlägsta 2,6. Men hans socialdemokratiske företrädare, arbetslivsminister Hans Karlsson, hade samma siffra som toppnotering. Han fick två gånger betyget 2,3.

De socialdemokratiska stödorganisationerna har nu under fyra års tid pumpat ut larmrapporter om att a-kassan ”slagits sönder”, att sjukförsäkringen ”slaktats” och att regeringen varit ”passiv” i näringspolitiken. Nyhetsrapporteringen har ryckts med. Men faktum är att Alliansregeringens ministrar i princip alltid fått mycket bättre betyg, även när det gäller socialdemokratiska profilfrågor, än S-ministrarna.

Man kan förstås tänka sig att regeringen Persson var särdeles impopulär, men får man tro Socialdemokraterna representerade ändå hans regeringstid en guldålder – innan försäkringssystemen ”slaktades”. Men folk var missnöjda med ministrarna då ännu mer än nu.

I valet ställer förstås Mona Sahlin upp ett nytt lag. Men under sina år som minister under Persson hade hon snittbetyget 2,71. Hennes finansministerkandidat Thomas Östros snittade 2,72. Och man behöver inte vara överdrivet skeptisk för att gissa att Lars Ohly knappast skulle dra upp snittet.

Allmänna val tenderar att handla om framtiden. Popularitetsmätningar handlar mer om vad som uträttats. Så Aftonbladets historiska statistik ska nog inte användas som mätare inför september. Däremot kan den ju vara bra att ha i bakhuvudet när man pratar om hur missnöjda folk antas vara i frågor om socialförsäkringar eller arbetsmarknadsreformer. De tycks inte vara så missnöjda som vissa vill göra gällande – tvärtom klagade folk mer på de socialdemokratiska ministrarna.