All right. Utmärkt. Vad sägs om att sätta i gång? Det är inte som om allianspartierna slår knut på sig själva i ivern att gå väljarna till mötes. I det gemensamma skyltfönstret alliansen.se har det inte presenterats några nyheter sedan den 10 januari. Med tanke på de omfattande personalresurser som partierna numera förfogar över ger det en rätt klar bild av hur prioriterat allianssamarbetet har varit på sistone.

Om nu 90 procent av de borgerliga sympatisörerna säger till Skop att de vill se allianssamarbetet utvecklas, varför inte gå dem till mötes?

Att de fyra partierna samarbetar i regeringskansli och riksdag varje dag, och att det pågår processer för att ta fram ny politik i partierna vart och ett för sig, är nödvändigt, angeläget och bra, men det ger svar på andra frågor än alliansfrågan. Poängen med Allians för Sverige har hela tiden varit att den går utöver det traditionella samarbetet mellan enskilda partier. Med Allians för Sverige fick vi inte bara ännu en borgerlig koalition utan också hopp om en ny borgerlig politisk kultur, där det mitt i olikheterna finns en stark känsla av att ha ett gemensamt uppdrag.

I valrörelsen 2006 kom det till utryck på riktigt med partier som drog åt samma håll, umgicks och samverkade på ett helt nytt sätt och gladdes åt varandras framgångar. Det fanns verkligen en allianskampanj vid sidan om de fyra partikampanjerna, vilket gav en energikick speciellt åt de talrika väljare som inte känner sig speciellt bundna vid ett enskilt parti utan har en allmänborgerlig politisk identitet. För dem var det en stor befrielse att kunna säga: ”Jag röstar på Alliansen!”

Under fyra reformtäta och krävande regeringsår fram till valet 2010 bestod Alliansen provet i så måtto att det borgerliga samarbetet fungerade väl och förtroendet upprätthölls. Visst förekom gruff och konflikter, men de var som västanfläktar jämfört med hur det varit i tidigare borgerliga regeringar.

Allians för Sverige gick däremot ned på sparlåga. Utanverket fanns kvar, men när först regeringen och sedan partiapparaterna fått sitt blev det inte mycket energi över för att ge samarbetet självständigt liv. Det blev en och annan gemensam aktivitet, till exempel under Almedalsveckan, och partiledarna framträdde vid samarbetspartiernas kongresser, men det gemensamma kulturbygget kom av sig.

Och så har det fortsatt efter september 2010. Partiernas utvecklingskurvor, där Moderaternas uppgång står i bjärt kontrast till kräftgången hos de andra tre, är naturligtvis en central förklaring. Det blir blandade känslor. Å ena sidan sätter allianssamarbetet Socialdemokraterna under hård press, eftersom det gör att S numera har bevisbördan i regeringsfrågan. Å andra sidan gror misstanken hos FP, C och KD att den hårda blockpolitiken är dömd att gynna det största partiet, som har statsministerkandidaten och dessutom utformar den ekonomiska politiken. Och hur trofasta är egentligen M? Kommer de inte att gladeligen droppa ett av allianspartierna ifall det krävs samarbete med MP för att säkra makten efter 2014?

Ett av syftena med artikeln på Brännpunkt är säkert att M vill ge ett lugnande besked på den punkten. Och medan andra M-politiker har svajat får man hålla Fredrik Reinfeldt räkning för att han hittills har varit glasklar om att det är fortsatt fyrpartisamarbete som gäller. Han vet att det är förutsättningen för borgerlig regering.

Men även om ingen av de fyra vill bryta upp riskerar Alliansen att tappas bort. Moderaterna har skruvat ned höstens ambitioner att bli det helt dominerande, statsbärande partiet, men man har fokus på koalitionsregerandet och kontrasten till den splittrade oppositionen. FP, C och KD är inriktade på sig själva: på att ge ny energi åt partiorganisationerna, komma upp med nya profilerande idéer och återerövra procentenheter.

Ingen kan förtänka dem detta. De kämpar för sin framtid. Men det vore en politisk kapitalförstöring av stora mått i fall det ledde till att Alliansen får fortsätta att samla damm. Numera känns det mest som att den omnämns när partisekreterare gör utspel om att den är i toppform, och det håller inte.

Alliansen har fortsatt stor potential som kontaktyta mellan partierna och den breda borgerlighet som inte är partipolitiskt engagerad, och den kan fungera som forum för kunskapssökande och idéutbyte av det icke förpliktande slaget. (Det är en gåta att man gjorde Framtidskommissionen till ett regerings- i stället för ett alliansprojekt.) I Alliansens hägn skulle borgerligt sinnade människor kunna mötas, diskutera och ha roligt. Det är allmänt omvittnat att ett av de stora problemen med att vara kommunalpolitiskt aktiv är att det så sällan blir tillfälle att hålla på med politik – i bemärkelsen idéer, värderingar, framtidsfrågor, världshändelser.

Folket vill att Alliansen ska utvecklas, skriver partisekreterarna. Motfrågan är given: Vill ni? I så fall är det läge att börja. Snart kan det vara för sent.