På den franska nationaldagen 14 juli manade president Jacques Chirac Europeiska unionen att lätta på stabilitetspaktens gräns för högsta tillåtna budgetunderskott (3 procent av BNP). Detta försök att storma Bastiljen stötte som väntat på en patrull av finansministrar vid Euroländernas möte i måndags. Entusiasmen lyste också med sin frånvaro vid tisdagens Ekofinmöte - där också Sverige fick vara med - över det förslag om gigantiska infrastruktursatsningar för att få igång den europeiska ekonomin som signerats av premiärminister Silvio Berlusconi - och som är ett av ordförandelandet Italiens paradnummer. Det är lika dåligt genomtänkt som hans förslag om att byta ut dagens kommissionärer mot medlemsstaternas premiärministrar och därigenom omvandla EU-kommissionen till en regering.

Infrastrukturinvesteringar på europeisk bog är också ett sätt för Berlusconi att kringgå stabilitetspakten. Detsamma gäller hans hugskott att göra kostnaderna för pensionerna till en EU-angelägenhet. Det är propåer som kan knipa popularitetspoäng på hemmaplan, men som inte är något alternativ till reformer av kostnadsmässigt ohållbara välfärdssystem. Europas tillväxtproblem kan inte lösas med bländverk.

Kontroverserna kring stabilitetspakten demonstrerar att EMU behövs och fyller sin funktion. Utan den Europeiska monetära unionen skulle det vara enklare för publikfriande politiker att låta budgetunderskott och statsskuld skjuta i höjden. Nu slipper de inte undan. Stabilitetspakten tillåter ett finanspolitiskt spelrum i krislägen, utan att för den skulle göra avkall på den politiska disciplin som är nödvändig för att ekonomin inte ska gå överstyr.

Euron är ett betalningsmedel, men den representerar också en ekonomisk politik som sätter Keynes på sin rätta plats och som sätter stopp för den devalveringspolitik som varit förödande för Sverige.