På rätt v äg, men det har varit lite skumpigt är väl den enkla sammanfattningen av Riksrevisionens rapport där den nya sjukskrivningsprocessen har granskats. Att det är ungefär så det har varit kunde man nästan räkna ut utan denna rapport. För å ena sidan har sjuktalen sjunkit successivt under lång tid och å andra sidan har debatten knappast haft karaktären av jubel över att Sverige börjat närma sig lite mer normala sjukskrivningstal. Tvärtom. Av de rödgröna tongångarna att döma är varje statistiskt framsteg ett svek och ett piskrapp mot någon som egentligen inte kan eller bör arbeta.
I själva verket borde man bejaka den förändring i synen på sjukskrivning som sakta men säkert tar form. För hur var det förut? Jo, vi hade glömt bort att sjuk inte måste betyda oförmögen och började istället sätta likhetstecken mellan begreppen. Sedan glömde vi bort de sjuka helt och hållet – de var ju ändå oförmögna. Det var inte ett mänskligt system.
Riksrevisionen beskriver den nya sjukskrivningsprocessen som mer aktiv och sjukförsäkringen sägs vara mer förutsägbar. Mest kritik får själva genomförandet som inte lämnade tillräcklig tid för förberedelser hos Försäkringskassan.
Några siffror gällande Försäkringskassans aktivitet förut och nu är särskilt slående. Granskningen visar till exempel att ”av de sjukfall som i december 2009 pågått i minst 90 dagar hade en plan för återgång i arbete upprättats i 71 procent av fallen”.
Jämför detta med hur många som fått en sådan plan i december 2007 – 21 procent. När det gäller avstämningsmöten syns inte samma frekvens och förklaringen till detta framgår inte tydligt.
Än mer slående är när aktiviteterna sätts in, det vill säga hur länge man lämnas åt sitt öde med sin sjukskrivning innan någon alls hör av sig. Riksrevisionen skriver att ”Under 2009 hölls avstämningsmöte i genomsnitt dag 169 i sjukfallet, att jämföras med dag 267 under 2006. Plan för återgång i arbete upprättades i genomsnitt dag 71 i sjukfallet under 2009, jämfört med dag 211 under 2006.”
Det är inga små skillnader och man ska inte underskatta betydelsen av insatser och stationer under resans gång. Ju längre tid du går sjukskriven utan ett mål och en tro på att det finns något i tunnelns slut, desto högre är risken att du fastnar i utanförskapet permanent.
Visst finns det saker att klaga på. Det har varit uppenbart under den tid som reformen har implementerats att allting inte har flutit felfritt. Riksrevisionen påpekar att samspelet med hälso- och sjukvården inte är så väloljat som det borde vara samt att köer i vården naturligtvis har en direkt påverkan på hur väl rehabiliteringskedjan fungerar.
Den senare skulle heller inte må dåligt av en förstärkning – behovet av rehabilitering är alltjämt stort. Inte minst med tanke på hur många som har varit fast i sjukskrivningar långa nog att göra vem som helst rädd att ta steget tillbaka.
