Hemligheten var ett besök hemma hos trummisen P O Alm i Sundbyberg, kvällen innan inspelningen i Europafilmstudion. Alm var nämligen tekniskt begåvad och byggde under natten in inte mindre än tre egenhändigt tillverkade fuzzboxar seriekopplade i Johnny Anderssons Vox AC 100.

Snart hade åtskilliga av huvudstadens gitarrister beställt Alms fuzzboxar.

Det här var 1966, men det är ett tidlöst exempel på hur ungdomar i band gör-det-själva. Fem år senare fanns samma företagsamhet i proggrörelsen, där man anordnade egna festivaler, startade egna skivetiketter och odlade idén att alla faktiskt kan vara med och skapa.

Men det är först under senare halvan av sjuttiotalet som gör-det-själv blev huvudideologi. I nyutkomna The Encyclopedia of Swedish Punk 1977-1987 (Premium publishing) katalogiserar Peter Jandreus alla svenska punkband som gjorde skivinspelningar under rockhistoriens mest mytologiserade era. Det är fascinerande läsning som har all chans att bli standardverket över perioden i fråga. Boken visar inte minst att punkarna verkligen var driftiga.

De var, för att låna näringsminister Maud Olofssons terminologi, typexempel på ivriga bävrar – för övrigt inget dumt namn för ett punkband.

Att göra-det-själv var centralt. Att fixa egna spelningar, trycka upp sin egen skiva och distribuera sin egen tidning var en hederssak. Och i boken kan man frossa i bilder på nu svårköpta utgåvor. Exempelvis från lilla etiketten Kloaak, som gav världen Kriminella Gitarrer med klassiska låten Vårdad klädsel. Här visas omslagen till Göteborg Sounds egna skapelser på etiketten GBG, och förstås konvolut från etiketten Comm, som prydde det första hela punkalbumet – Manipulerade Mongon av PF Commando. De stora stjärnorna i Ebba Grön skivdebuterade dock på kommersiella bolaget Efel, men bandet arrangerade å andra sidan egna festivaler och liknande på Oasen.

Vad som förbryllar är hur lång tid det ändå tog för punkbanden att komma till skott, givet den gör-det-själv-attityd som de hade. Punken hade ju funnits i olika former i flera år innan de tidigaste svenska skivinspelningar som odiskutabelt var punk började dyka upp 1978. Få är gjorda före 1980.

Allt gick naturligtvis långsammare förr, när socialdemokratin såg till att det bara fanns två kanaler på tv, och innan jänkarna uppfunnit internet. Man var liksom tvungen att träffas rent fysiskt för att få höra eller sprida ny musik.

Men det var nog också så att punkens inneboende avståndstagande till allt etablerat bidrog negativt. Som Mikael Strömberg skrev häromdagen: ”Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha ’sålt sig’” (Aftonbladet 15/7). Det är knappast någon bra grund för produktion av bestående verk. Men alla var förstås inte så anti-allt.

Det som egentligen var det helt unika med punken – föraktet mot kapitalet och etablissemanget – förpassades följaktligen sedermera och fortlever idag endast som museal subkultur. Men gör-det-själv-attityden stärktes och blev ungdomlig norm.

I dagens motsvarighet till punken – bloggar, MySpacekonton, GarageBand, Fruity Loops, IRC-kanaler – sker det mesta skapandet i direkt samarbete med de stora mediekoncernerna på ett så självklart sätt att man inte ens tänker på det. Och utbudet är större än någonsin.

På internetforumet Rootsy.nu läser jag att P O Alm har mängder av de rätta gamla transistorerna kvar i sin verkstad. På sextiotalet tog han en hundralapp per box – idag är nog aspirerande rockare beredda att betala mer för det autentiska soundet.

Alm borde plugga in lödkolven. Det är ju inte bara så att den företagsamhet som punken döpte till gör-det-själv är tidlös, den saknar också åldersgränser.